Ledare i Borgåbladet 4 januari 2014
Oförbätterliga, busiga och bråkiga barn hade i dag i stället fått diagnoser. Adhd, asperger, dyslexi och dysfasi hade man sagt och gett dem hjälp och anpassad skola.
Det fanns tider när främst flickor från fina familjer hade en starkare sexualitet än vad som passade familjen och dess normer. I stället för att ge dem upplysning rakt på sak, vänner och preventivmedel, skickades de i stället till sinnessjukhus i Nickby eller Mariefors (Kellokoski) för att steriliseras. Fenomenet var finlandssvenskt, likaså både flickorna och läkarna.
Diagnoser kommer och går. En del av det som kallas sjukligt sitter inte inuti en människa, utan i samspelet med andra. Det är ett knepigt landskap av beteenden, störningar, syndrom och sjukdom.
Det är som med ”hysterin”. Allt från antiken till psykpionjären Freud ansåg man att den som överreagerade på sin omgivning – oftast kvinnor – led av att livmodern, hystera, rörde sig i kroppen. Eftersom kvinnan ansågs vara under mannens beskydd, tyckte man att hon helt enkelt skulle må bra av sex med honom och allra helst bli gravid. Det skulle vara det naturenliga, i dag hade man sagt ekologiska, botemedlet.
Sjukdomsdiagnoser förändras och föråldras. I dag kan vi så mycket av grunderna i neurologi att uttryck som nervsammanbrott eller fel på nerverna rentav låter okunniga.
Webben skapar nya symtom och syndrom. Folk bloggar ihop sig om sitt illamående. Problem i parrelationer har gått att sätta på outsourcing till den ena parten, som beskrivs som en narcissist-psykopat. Oförklarliga värktillstånd som fibromyalgi har fått en etikett. Mögelallergi och elöverkänslighet har seglat upp som förklaringsmönster.
Möglet är så till vida märkligt att vi känner av det under den tunga delen av arbetsåret i offentliga byggnader, kontor och skolor. Däremot är det inte så stor boom av mögelproblem i maj-juni när människor åker ut till sommaren och det friska livet – kring fuktiga sommarstugor, husbilar och båtkajutor.
Problemen är inte alls påhittade eller i modern mening hysteriska. Tvärtom. Det är snarare så att den mycket komplexa människan, en varelse med själ, reagerar mycket mångsidigare på sin omgivning med allt vad den står för av stream, stress och krav.
Mobiltelefonen strålar inte bara fysiskt. Den är också ett modernt totem för en uppskruvad livsfilosofi som vi förutsätts klara av eller spela med i. Doftallergin kan vara naturens sätt att säga att vi inte orkar med andra människor; inte med parfymen, inte med blommorna.
När man får en diagnos beviljas man ett slags undantag från allt detta. Idéhistorikern Karin Johannisson har sagt att det enda som är värre än att få en diagnos är att inte få en. Då är man bara underlig.
Livsproblem som förlust, skuld och sorg kan man ändå inte medicinera eller trixa bort. Livsglädje och hopp som kan bli till helande och hälsa kan man ändå inte förklara. Så skimrande mångtrådigt är det.
Jan-Erik Andelin 