Kolumn i Hufvudstadsbladet 19 maj 2009

Efteråt har jag alltid tänkt på mannen som Tjapp, fast jag inte vet om nån nånsin kallade honom så. Men det låg ett tjipp-tjapp över hans kommande utmed gatan, krafsande i sitt spretiga skägg, med sin kännspaka runda gång, som om han led av för runda hälar.

Tjapp var av rysk härkomst, men några släktled i de borgerliga kvarteren av en småstad hade gjort honom till en grundmurad finlandssvensk.

I medelålderns vändningar och kulingar hade Tjapp vänt åter till sina fäders religion, den ortodoxa. Det stod ikoner i hörnet av hans rum, en rad bysantiska helgon som med sorgset nollad blick glodde på bivaxljusen som ibland fladdrade på hans kontor.

Vändningen hade kommit lägligt. Det året dog nämligen Tjapps far, och de östliga riterna och sederna gav hans sorg en ram och ett sammanhang.

Begravningen var knappt över innan det visade sig att Tjapps far hade lämnat mer än bara en bohemisk fläkt och ett stor andlig tradition efter sig. Hans arvingar fick också ta del av hans skulder, som uppgick till ett rejält sexsiffrigt belopp i mark.

Tjapp blev hjärtinnerligt arg och övergick på kort tid till att tala ihärdigt illa om sin far. I sin besvikelse förekom det rentav att han refererade till flera av Den Ondes allmänt etablerade namn i en och samma mening.

Så kan det gå även i de bästa familjer.

I våra släkter har nån ofta behovet att utnämna någon förfader, nångång en supermatrona, till familjestammens urperson. Det blir en definierande gestalt, vars goda egenskaper lyser över generationer av efterkommande.

En riktig Andersson. En sann Pettersson. En verklig Lundström. En bautasten till person, som ger också dig mening.

Ändå behöver man i regel inte släktforska mycket för att se att det där ofta är mest prat och försköning. Så har även jag fått en förklaring till de mindre goda sidorna hos mig och kanske några av mina nulevande närmaste;  svårmodet, obeslutsamheten, häftigheten.

Ett smörgult sjökort från sent sextital spökar ibland för min inre syn. Sjöfartsstyrelsen har nångång valt att pryda det med en småprimitiv teckning av det friska livet på sjön med en puttrande fiskarsnipa och en mindre segelbåt, kanske en haj.

Inne i mitt huvud har det förblivit bilden av mitt finlandssvenska ursprung och våra virtuella förfäder – detta kustens folk som kännetecknas av frisk skärgårdsvals, och av att vi diskret upplever oss vara lite mer bildade och lite mera frisinnade än andra.

Den bilden är ju inte heller sann, utan en konstruktion den också, för att ge oss några påhittade egenskaper att samlas kring.

Om vi verkligen ville vara frisinnade borde vi sluta använda pekfingerordet /hukare/ om dem som inte talar svenska till full, önskad omfattning.

Om den liberala ideologin är den rätta, borde människor ju få göra ett fritt val, till exempel ifråga om vilket språk de finner bekvämast och nyttigast att tala. Och så får vi se vilket det blir.