Kolumn i Hufvudstadsbladet 27 september 2008. – - Foto: Dries Buytaer

Vid läroverksrådsvalet i Botby svenska samskola år 1974 leddes den politiska debatten av eleven Magnus Hertzberg, senare tv-reporter. Han lovade oss bättre sexualundervisning; hans motkandidat lovade ett flipperspel.

Trettiofyra år senare kommer socialnämnden i Helsingfors med kombinationen av sex och maskin – kondomautomater.

Det är väl bra om unga ser kondomer som vilken hygienartikel som helst. Inte blir det mera tonårssex för att man tillhandahåller dem, säger ministeriet (Hbl 11.9). Impulserna till det får man fortfarande av annat.

Kondommystiker och andra kritiker kan ju reflektera över att man knappast får en okontrollerad lust att kyssa nån av att se en tandborste, eller ett förfärligt skitabrått av att se en rulle toapapper.

Det är automatförespråkarnas argument jag lite tänkte rota i.

Den amerikanska journalisten och popforskaren Mark Greif skriver i sin uppmärksammade och inte helt lättlästa essä The Afternoon of the Sex Children (2006) om hur vuxna människors tankebanor propsar sig på ungas spirande sexualitet, ungefär med samma attityd som man stolt vaktar en oexploaterad naturfyndighet.

”Fastän den unga människan aldrig har varit vuxen, så har den vuxna människan en gång varit ung”, skriver Greif. ”Den som tittar uppför åldersstegen ser främlingar; den som tittar neråt ser alltid versioner av sig själv. Den bild man då ser, färgas av vad ens kultur säger om att vara vuxen och att vara barn, om ålder och ungdom”.

Det är samhället som konstruerar tonåren som heta och sexuellt laddade, anser Greif. Det är det kommersiella popmaskineriet, modet och reklamen som mest behöver den heta källan, fast den inte alls nödvändigtvis är sann. Ingen målgrupp är säkrare hos en mediebyrå än de som har lagt ungdomen bakom sig; det har vi alla, om vi bara har överlevt den.

I verkligheten är en skolelevs sexualitet kanske sist och slutligen inte så välmejkad, het och kåt. Förmodligen är den snarare mera ett oskrivet blad som fylls med nyfiket trevande. I Hbl säger Lärkaneleverna Anna och Malin nyktert att kondomerna väl närmast hör ihop med skolhälsovården och att det ju inte är i skolan man i regel använder dem.

Tänk om det är så att kondomplanerna i Helsingfors bygger på socialtjänstemäns, lärares och politikers egen dröm om hur det skulle vara att ha en 16-årings kropp och optioner igen? Men veta det man nu vet. Längta som man nu längtar, som medelålders knegare. Men den här gången ha fritt upp med kondomer.

Har socialnämndens ordförande Astrid Gartz i den här vevan gjort resan tillbaka till när hon själv var sexton, år 1958? Är en automat med kondomer mera ett monument över ett halvsekel av sexuell öppenhet än nånting som dagens gymnasieelever faktiskt behöver halv elva på förmiddagen?

Vi talar om unga med hela vårt eget liv i backspegeln. Vi blandar lätt det goda vi vill dem med vår egen längtan kring vad livet kunde ha varit.