Kolumn i Hbl 31 mars 2009

Vi hade svartvit tv när jag såg Alan J. Pakulas film The Parallax View (Fällan, 1974) första gången.

Parallax betyder synvilla, inom astronomi eller fotografering:  föremål ser annorlunda ut än de är i verkligheten. I familjeporträtt med gammaldags kamera kan svärfar alltså ha sitt huvud utanför bilden.

I filmen kommer reportern Joe Frady en serie politiska mord på spåren. Han reder ut sin kollega Lee Carters mystiska död och snart framträder saker som inte är vad de ser ut att vara.

Synvilla och manipulation för Joe Frady till en hall där en presidentkandidat blir mördad i en golfvagn. Själv blir Frady skjuten av livvakterna som mördaren, och komplotten bakom alltsammans avslöjas aldrig.

Utanför Radiohuset stötte jag för något år sedan på en finlandssvensk profil. Taxin var på ingång och eftersom vi kände varann på något slags morjens-plan pommade jag skjuts in till centrum.

Under vägen in, förbi gamla ishallen och utmed Mannerheimvägen, skällde vår profil ner samtliga finlandssvenska höjdare, de dåvarande ledningarna för sfp och alla fonder.

Sedan dess har jag haft svårt att se ”fonderna” som nåtslags samfällt kollektiv. De bevakar snarare svartsjukt varann och deras samarbete är ibland som herrpoker:  viktigast är inte att vinna, utan att syna vem som har mest att spela med.

I mitt jobb går jag ibland från tidningshusens doft av friskluft i reportrarnas kläder, och trycksvärta, till något fondkansli.

Parallaxen är att jag sällan ser det mönster som det talas så mycket om. Det är den här sagan om den inre ringen, med Taxell som ensam Citizen Kane i Åbo styrandes hela kedjan: sfp, fonderna, tidningarna, våra tankar.

Trots det går storyn igen som remix hos fondkritiker som Trygve Söderling. När kritiken inte uppdateras genom åren får man känslan av att vinylen jumittar.

Tidningen Journalisten drar samma legend:  sparåtgärder på HBL ska bero på att tidningen har misshagat sfp och Taxell.

Sanningen är väl den nästan rakt motsatta. Nya namn i mediegruppens ledning ser mera businessmässigt på HBL:  den enda chansen att nå stadig publik och bättre lönsamhet är att inte att tala i första hand till sfp:s hardcore, utan att nå utöver den.

I Vasabladet vill Kenneth Myntti ha mera demokratisk insyn i fonderna. Jag för min del önskar att medierna skulle bevaka fonderna bättre.

De beskrivs då och då i prisbelönta grepp av Staffan Bruun eller Spotlight, men då på temat hur skitrika de är. Betydligt intressantare vore att syna om hundratals projekt som får fondpengar är bra. Sådana finns vid varje metrostation och i varje by. Ger de resultat? Används pengarna rätt?

Nej, inte alltid. En del projekt blir pannkaka och begravs i stillhet i närvaro av bara en gäspande revisor. Andra projekt igen blir riktigt bra.

Det kan förstås hända att jag inte har förstått allting rätt. Kanske det är jag som har mitt huvud utanför fotot.

Man kan aldrig vara säker.