Kolumn i Hufvudstadsbladet 31 oktober 2008

Vägen till varvet hade dragits rätt över en gammal byväg. Kvar blev en ologiskt kort allé, som kantades av sexton ståtliga björkar. Om höstarna fällde de sina gula blad på vägen, som blev hal och gyttjig.

I nyinkorporerade Nordsjö hade ryssen 1915-18 byggt fästningsverk i backen. I ruinerna bodde nu nersupna diversejobbare, luffare, poligubbar. Först byggde de förorter åt andra, sedan kojor.

Polisens mörkblå Ford Transit kurvar plötsligt tungt in i allén i hög fart. Två poliser hoppar ur. Det smäller i två plåtdörrar och konstaplarna hastar in i skogen. Vi barn stojar efter som en lång, grann virkfläta, det kippar i ett dussin gummistövlar.

Innan vi vet ordet av hinner vi upp den ena polisen. Han står bakom en fura och ser argt åt vårt håll. Han viftar myndigt mot oss med ena handen, auktoritärt och knyckigt som trafikpolisen framför Posthuset.

Med den andra handen försöker han, i skydd av trädet, manövrera ett mycket naturligt bestyr utan att spilla på uniformen.

På Soc-o-kom, där jag blev journalist på åttitalet, stod polisen inte högt i kurs. Där, bland skrivmaskinerna, ansågs polisen mest vara till för att få ut notiser om älgkrockar och fylleslagsmål.

I det stora perspektivet sågs polisen som en borgerligt styrd och potentiellt farlig samhällskraft. Allra värst var det om polisen lagrade uppgifter om oss ”på data”. Då lurade polisstaten. Det var år 1982, kanske. Idag lägger vi samma saker, och många gånger om, på hemsidor, bloggar och Facebook.

I dag har polisen en helt annan status än då. Polisen har arbetat på sin image, månat om kundbetjäning, mission och vision, utvecklat kompetens.

Mycken stöddighet och gammalt macho är borta. Fast fortfarande verkar det inte vara lätt för en polis att medge att jobbet, och det man möter där, får en att må dåligt. Istället har man ”ont i ryggen”.

I Sibbo såg många den vita civilbilen köra i hög fart österut. Nu när vi vet, lägger vi ihop två och två. Den måste ha kört till byn, där Svartsån flyter blank för hösten. I ett hus låg en man död med sin hustru. Jag kände honom. Han var polis.

Många kommer aldrig att kunna tänka sig att just han, som fyllde en fryntligt stor, blå polisoverall, skulle lämna oss så.

Jag minns honom när han stolt åkte tåg i uniform, som polisaspirant. Eller när han lärde mig 7/4-delstakt, med sitt stora grin bakom sitt trumset. Fortfarande, efter många år, trummar mina tummar sju-fyra mot bordet när jag är stressad, eller villrådig. En enkel taktart, men tillräckligt komplicerad för att få tankarna att vandra, bort.

Vi sms-ar. Polisens barndomskompis, som bor närmare järnvägsövergången, textar att han såvitt man visste mådde bra. Men hade ont i ryggen.

Oktober. Det är fem veckor efter händelserna i Kauhajoki. Människor dör, och regnet slår mot min balkong. Vad tungt det är, att den som dog nu var en polis.

Sju-fyra mot bordsskivan, ta-dada, tada, tada, ta-dada… Det är popartisten Stings favorittakt.

Så bräckliga vi är.

On and on the rain will say
how fragile we are
how fragile we are

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: polisen, poliser, döden, vänskap, vänner, sorg, vapen, Finland | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland