Kolumn i Arbetspension 1/2009

Den mest övervärderade rit vi har är konfirmationen. Den mest undervärderade är pensioneringen.

Jag minns dagen då min far jobbade sin sista dag vid vårt lokala elbolag och därefter gick i pension. På jobbet fick han en lång, blå kajak i present av sina arbetskompisar och det ska ha hållits en större avskedsfest. Man kallade honom ”friherre”, en av de positiva omskrivningar vi har för det fall att den som blir pensionär upplever det jobbigt att lämna arbetslivet.

Men för oss i familjen – vi var två utflugna barn med familjer – blev det en över­raskande och märkligt stum dag. Vi hade helt enkelt ingen modell för hur man firar det att den som har burit det största lasset av familjens ekonomi och välgång hade jobbat färdigt.

Då hade han ändå knegat på sedan slutet av 1950-talet, då som lyftkransinspektör vid Kone. Dagarna kring årsskiftet 1961/62, då jag skulle födas, hade han kört hem från långa arbetskommenderingar. Under vägen från Hangö i vinterväder hade gaspedalen på hans tjänstebil, en tjeckisk Skoda, frusit i botten.

Han hade varit med om att starta upp konsultjätten Jaakko Pöyry, när det ännu var ett litet gäng ingenjörer inhysta i en sliten lagerlokal i Sockenbacka.

Han hade lotsat oss fram på ordboksportugisiska det året vi bodde i södra Brasilien, där han byggde en cellulosa­fabrik som 15 år senare stängdes av miljöskäl. Han hade kört överlånga pass vid ångpannor, reservdieslar och transformatorstationer vid fabriker där den ordinarie personalen stod i strejk.

Han hade drivit årslånga projekt, ibland inte trivts i sin organisation, ibland haft slängar av burnout, vilket fick hans turer ute i skogarna och på myrarna på halvöarna utanför Borgå att bli ovanligt långa.

Men när han gick i pension visste vi inte hur vi skulle fira det. Konfirmationen är vid sidan av det här en lättviktig övergångsrit.

Man må önska ungdomen hur mycket uppmuntran och välgång som helst. Likaså ska vi respektera tanken att de kristnas gud är verksam också när den unga står vid altaret och tänker på den kinesiska skoter hon ska få som gåva.

Men 15-åringarnas vuxenblivande firas oproportiellt stort i förhållande till de verkligt stora övergångarna i livet: födsel, bröllop, begravning – och pensionering. Kanske vi kan hjälpa kyrkan som en av samhällets aktörer på traven. Man behöver ju inte mer än bläddra ett varv i Bibeln för att hitta rätt så mycket material för att etablera en rit för pensioneringen – väl gjort, du gode och trogne tjänare!

Arbetslivet innehåller mycket som är urmyt om människan och arketypiskt drama. Kyrkans tradition verkar med Mästaren själv i spetsen stå för en hel del förståelse för den som jobbar och tyngd av bördor. Det religiösa bildspråket har bilderna för den som har sett hur satsningar och ryck i arbetslivet har gett varierande resultat.

Gott utsäde och ambitioner har fallit, somt i god jord, somt på stenig mark där det trampades ner av andra och blev till intet. En del av oss kommer att gå i pension efter att ha knegat på i ett familjeföretag. Låt dem höra en bra pensionerings­predikan om Gamla testamentets Jakob.

I den lågmälda berättelsen i Första Moseboks 29:e kapitel håller vår hjälte ut på sin svärfars lantbruksföretag i 14 år – bara för att han älskar sin vackra och välväxta Rakel.

Eller låt oss existentiellt förklara att livet i allmänhet, och arbetslivet i synnerhet, inte alltid har varit rättvist hela vägen fram till pensionsmålsnöret. Två kvinnor vid kvarnen och mal – så går bildspråket hos evangelisten Matteus – den ene tas med och den andre lämnas kvar.

Självfallet finns det också andra traditioner som kan ge oss bilderna för hur vårt livs arbete formar vår existens som människor.

Min far fyllde 72 år idag. Jag ringde och gratulerade honom på La Palma, en av Kanarieöarna. Sedan snart 20 år tillbaka har mina föräldrar varje år gjort en väl tilltagen resa till södern. Det troliga är väl att min egen pensionstid inte nödvändigtvis blir lika lång och guldkantad som våra föräldrars generations. Men kanske den inleds med en lite större fest och mera högtidlighet när den dagen kommer.