Andrum i Radio Vega april 2007, utdrag ur en bok med porträttnoveller jag jobbar på. Teckning: Dennis Hamley

”Nå, nu var du så här långt, Petrus”

Han ryckte till. Här stod han, Peter Simolainen, kallad Petrus, från Vöråstan i Vasa, om natten och talade för sig själv i biskopsgården. Utanför var det natt och gatan var tom.

Vid biskopsvigningen på dagen hade det varit strålande solsken vid domkyrkan, med pressfotograferna och alla de andra biskoparna, men nu hade det börjat yra grovkornig snö. Den for över gatan som mannagryn, som manna från himlen.

Haha, ”på den här klippan ska jag bygga min kyrka”, tänkte Petrus Simolainen. Plötsligt fick han en våldsam lust att dra fram motorcykeloverallen och den svarta hjälmen och bara köra ut och bränna 200 kilometer i timmen på motorvägen.

Tänk om han skulle köra hela natten och komma in till nån stad på morgonen, hastigt klä om sig på nån bensamack och gå in i en hotellreception i kostym, i en taxi eller en bank nästa dag och bara göra något av dom gamla tricken, kreditkortsgrejen eller söndriga sedeln bara för att se att han hade förmågan kvar.

I folkskolan hemma i Vasa hade det varit för tidigt och lärare Böckerström hade varit för dum för att kalla honom för nånting annat än ett omöjligt barn. Först senare hade man börjat tala om såna som han med bokstavskombinationer och om koncentrationsstörningar. Under de sista veckorna före biskopsvalet hade nån skickat runt ett menande tidningsurklipp om att många framgångsrika företagsledare egentligen led av syndrom som liknade ADHD och att de var effektiva och handlingskraftiga, bara för att de saknade empati och hänsyn, för att de i grunden hade en störd personlighet.

”Men Herre, du vet ju att jag har dig så kär”, sa Petrus plötsligt ut i den tomma biskopsgården och hans läppar blev fuktiga av sån tyst gråt som pojkar gråter.

Den gråten hade hjälpt honom på så många polisstationer, hos skolkuratorerna och dom gångerna han hade trixat med flera flickvänner på en gång. Den gråt som hjälpte honom att byta skal och bli en annan.

Företagsseminarier hade varit hans bravurnummer. Etik. Där hade dom suttit hela trossen från bankerna, storbolagen, mäklarfirmorna, Nokia. Hur han hade lyckats fängsla dom med sina ord, hur dom hade väntat på att han som citypräst skulle leda dom fram till urladdningen, hela seminariedagar hade han spelat som Fellini, som en stor regissör, bara för att till sist göra den stora vändningen:

”Bästa vänner” – det hade han brukat spara till det sista seminariepasset – ”det här med Jesus … Jesus, hörni – inte känner jag den mannen.”

Ofta hade det släppt då, och dom hade gillat honom i bastun efteråt, och tyckt att det var en hederlig präst. Ärlig. Och det … det var ju inte fel att säga så. Man kan ju aldrig vara riktigt säkert på nånting som gäller Vår Herre, allra minst ska man säga att man känner honom väl.

Och nu hade ju vinden och anden stått honom bi. Han hade fått mera röster än någon som före honom hade valts till biskop i det här stiftet. Och han hade varit bra i TV-Nytt.

Plötsligt kom Petrus ihåg hararna.

På sextitalet slutade stan bara några kvarter från huset nära Metviken, där han växte upp. Särskilt som barn kändes snåren norrut, fulla av sälg, klena björk och sly oändliga. Om vintrarna, när det var riktigt kallt, kom det harar ur dom där snåren, in bland husen. Dom var stora som hundar, sökte mat och gnagde sönder äppel- och körsbärsträd utanför, nätter då Peter Simolainen, åtta år, satt i sitt vindsfönster och inte kunde sova.

En gång hade Petrus träffat en prästkollega som gjorde honom riktigt rädd. Det var en som bodde längs ut i havsbandet och som hade börjat tala om haren. Haren som påskens och uppståndelsens symbol, som går sina egna vägar, ologisk och utan förnuft drar den sitt spår, vilsen dess vittring, villande dess väg, däri symboliserande och sammanfattande det ogripbara, eviga livet, Kristus.

Petrus hade känt sig illa till mods – trots att han älskade Kristus så, och kände hans närvaro och ledning, i pressade utfrågningar, i tv-studior, eller när han mästerligt tog sig genom möten i kommittéer, styrelser och domkapitel, där det gällde att vinna. Men det skrämde honom så att inte ha kontroll.

Nå, den här biskopsgården hade han i alla fall erövrat. Han gäspade, nu vart det afton första kvällen och nu tänkte biskop Simolainen gå och lägga sig.

Plötsligt rörde sig nånting nere på gatan. Petrus förde gardinen åt sidan, biskopligt med två fingrar.

En hare. Det satt en stor hare mitt på gatan. Den klippte med sina långa öron, vädrade och gav sig sedan makligt iväg på långa ludna baktassar.