Ledare i Borgåbladet 15 januari 2011 | Läs dialektversionen här.

Sex är ett livsområde som borde tas isär helt och hållet. Sedan borde det plockas ihop igen, eftertänksamt, bit för bit. Och sedan skulle vi titta i almanackan och se att året var 2011.

Det visar den så kallade Prata om det-debatten i Sverige.

Debatten startade på märkliga grunder. Australiern och datanörden Julian Assange kom till landet för att föreläsa om sitt Wikileaks-projekt, där han publicerade hemliga dokument om USA. Det var sensommar i Stockholm, solen stod lågt och länge över pendeltåg och broar. Assange åkte ut i förorten med två av sina fans och där låg han med dem.

Att han körde på i sängen, trots att tjejerna var missnöjda över hur han hade skyddat sig, har nu lett till att han står anklagad för sexuella övergrepp. Hans webborganisation må ha publicerat hur mycket hemliga CIA-telegram som helst. Men när dagen är slut och solen går ner, är det hans söndriga kondom som folk kommer att minnas som Årets Läcka 2010.

Skämt åsido. De berättelser som rullas upp i Prata om det-debatten är ingenting att skratta åt. Efter kulturjournalisten Johanna Koljonen har människor i tusentals webbinlägg berättat om dålig sex och aviga relationer, om fyllor och samlag man inte hade planerat och inte var säker på hur och varför de hade ägt rum. Precis som två svenska tjejer hade hittat sig själva i säng med sin webbidol – på en skala mellan pinsamt och våldsamt.

Sjuttiotalsfeminister har fått chansen att repetera om det eviga maktspelet mellan män och kvinnor. Inläggen om väluppfostrade män som plötsligt blir hannar som beter sig illa är också många. Också nya debattvinklar har kommit in. Kvinnor har vågat erkänna att de har använt tvång för att få sex. Och män har berättat hur många gånger de egentligen har velat, så att säga, ropa nej innan de är över bäckenet.

Vi skulle leva i den sexuella friheten, i full avreglering, liksom. Men det känns inte så.

Du vill innerst inne inte. Längtar efter renhet. Efter äkta kärlek, en varm hundkropp att lägga huvudet på eller bara en loppbiten soffa som är din. Eller fucking jävla få titta på skidskytte på en plasma-tv. Du förbannar dig själv och ditt förbannade socialiseringsbehov.

Signaturen Marcus sammanfattar ett slags allmän sorg. Ord som ömhet, närhet, samhörighet har runnit ut i sanden. Kvar finns kalla stolpar; tekniska ord som socialiseringsbehov; vulgära ord som knull.

Ännu mera oroande är det att sexualiteten håller på att dö ut. Undersökningar visar att 30-åringar har allt mindre sex. Om det dessutom är torra, tvångsartade höftrörelser som man efteråt besviket bloggar om, är det illa.

Kanske en äldre generation rentav har haft bättre sex. De har bara inte pratat så mycket om det – ännu. Ett hårt fysiskt jobb, svettigt, halvnaket, på höåkern i Vålax eller i verkstäderna i Hammars var kanske mera tändande än att sälja minnesstickor i Kungsporten.

Det behövs kanske på nytt en sexualmoral, som på nytt lägger upp spelregler. Moral är inte svartvita direktiv som har fallit ner från gud i himlen. Moral är mänsklighetens sammanfattade visdom om vad som är bra för oss.

Två budtavlor läggs upp för oss varje dag; den ena av Iltasanomat, den andra av Iltalehti. Genom åren har de lett förändringen. Äktenskapet har mist sin status. Homosexualiteten har blivit brett accepterad. Hiv går att bota. Kvinnan får ta initiativet.

Två budord står däremot fortfarande djupt förankrade i det finländska folket och löpsedlarna flaggar ännu tyst för dem.

Var inte otrogen. Respektera ett nej.

Det är en riktigt bra början.