Ledare i Borgåbladet 14 oktober 2011

Den internationella misslyckandets dag firades i går, den 13 oktober. Hoppas den inte – som så många andra jippodagar – blir ett slags engångsgrej som är lite småkul, varefter allting återgår till det ”normala”. Det blir lite som att vara snäll med mor till morsdagen, eller att till Alla hjärtans dag i februari köpa sina vänner någonting grannrött och diabetesframkallande.

Det är viktigt att också misslyckandet har sin plats i våra medvetanden. Det är en del av livet; precis som vi som barn kommer underfund med våra fysiska gränser genom att falla ur träd eller cykla omkull.

Det är visserligen krasst att tala om misslyckanden just nu när Europa och dess européer står inför dem. Den ekonomiska nedgången kan bli lik bankkrisen i Finland i början av 1990-talet, eller den världsvida depressionen på 1930-talet.

Det i sin tur är minsann ingenting att skratta åt. Många finländare lider fortfarande av smällar de fick i nittiotalets lama. Många har sina penningskulder avskrivna tack vare skuldsaneringslagen, som drar streck för utmätningsmannen efter 15 år. Men många har ärren i själen kvar.

En generation av människor – och deras barn – växte upp med tider som inte var lätta. De hankade sig fram för att hålla ihop livet och familjen. De smusslade med skam och svårigheter. De skilde sig. En del gav upp, och dog.

Misslyckandets dag 2011 firas aningen dumdristigt på krisens brant, pådriven av organisationer som vill att folk ska vara företagsamma, och coacha dem att ta risker. Tajmingen är inte den allra bästa. Å andra sidan är dagen också en stillsam protest mot allt det uppbundna bråte vi går med i våra huvuden – hus, boende, konsumtion, jobb – speglat mot att man måste leva lite också.

Den sloganberoende Björn Wahlroos har kärnfullt och känslokallt bett oss sluta upp med samhälleligt pjasande i form av downshifting – det enklare och lugnare livet med färre pengar i omlopp. Men ”den nerväxlande livsstilen” innehåller också en del av just detta att någonting i det gamla livet var misslyckat.

Att misslyckas är en filosofisk och existentiell fråga: vem är jag när jag misslyckas? Den som aldrig anser sig ha tagit fel har förmodligen förklarat allt det som ändå bevisligen gick på tok som någon annans fel. Människor, och organisationer, som aldrig medger nederlag bygger in sig i livslögner. Gamla, halvsanna förklaringar bäddas in med nya, och det är som att spackla ett mögligt hus.

Du visste kanske inte dina begränsningar. Du åtog dig en uppgift, men du var ännu inte färdig för den.

Det som många gånger gör oss mest friska är upplevelsen av att säga högt att ”här gjorde jag fel”. Det ger liksom nytt papper och ny penna, och befrielsen i att få börja om från början.

I världen är projektarbete många gånger föraktat. Det sker under virriga former och når inte alltid klara resultat. Men i själva verket är projekt ofta sätt att under ett slags ordnade och trygga former ta reda på vad som inte fungerar.

Vi säger ibland att vi lider under luthersk arbetsmoral. Här lastas Martin Luther ofta för saker han inte trodde så där svartvitt på, ens själv. En viktigare tanke som han planterat i vår kultur är då snarare att livet också innehåller ett element av nåd, och en chans att börja om, med det man har misslyckats med i livet.

Att få nolla mätaren och ta nya tag är en sak vi inte ska ge till religionen som monopol. Misslyckandets dag är ett sätt att säga den saken så att flera förstår.