Kolumn i Borgåbladet 31 augusti 2011

På Agatha Christies dagar var folk nog stabila. Så har jag tänkt när Hercule Poirot har gått igen på sommar-tv i all sin fjantiga charm. Det är svårt att säga vad som egentligen är det mest overkliga i en Poirot. Får man tro teaterteoretikerna, är det just det lindrigt overkliga som gör en berättelse tankeväckande. Och Poirot till Poirot.

Det kan vara gubbens fläckfria och ständigt artiga stil. Alltid rätt klädd för rätt stund på dagen. Aldrig spilla sås på byxorna. Aldrig behöva gå på toa. Att se ut som om han hade en stab osynliga byxstrykare och matlagare som hjälper honom att klä på sig och att förbli tipptopp hela dagen.

En mordepidemi på tre-fyra lik avancerar imponerande genom en episod Poirot. I ett litet sällskap mördas folk och dör. Chocken är däremot aldrig långvarig, utan karaktärerna fortsätter sina lättsamma dagar av iste, tennis, fågelskådning, obskyra böcker och lättsam konversation.

I modern och mera pjasig tid skulle skaror av krishjälpare från Röda korset och frivilliga från församlingen strömma till för att trösta och bearbeta döden. Men inget sådant här. Folk borstar av smokingen, så att den ska vara i skick till kvällens middag. Kanske den klarsynte Poirot kanske ska ge en vink om var döden ska slå till härnäst.

Det är ingen ångest, inte före, inte efter. Undantaget är kanske då kvinnorna som skriker en stund innan de får en egyptisk statyett i huvet. I övrigt reflekterar få över att livet är bräckligt och att middagen för deras egen del kan kallna.

Slutet på en Poirot är det mest osannolika. I god 1920-talsdisciplin samlas alla involverade artigt i salongen för att åhöra mästerdetektivens monolog om huruvida det är man själv som skulle råka vara mördaren. Ingen ser traumat i att bli avslöjad, vanärad och, vilket man på Agatha Christies tid blev för ett par mord, hängd.

Fast vem vet. Agatha Christie kanske egentligen ville lära oss någonting om hur kallsinnigt vi också, i en annan tid, förhåller oss till döden. Men på ett annat sätt, mon ami.