Ledare i Borgåbladet 23 december 2011

Facebook kommer att gå till historien som en av de uppfinningar som förändrade historien minst lika mycket som telefonen, e-posten och sms-et på mobilen. Facebook har redan blivit rentav ett arbetsredskap och inte bara ett fritidsskoj. Ibland ersätter ”Fejan” alla de tre tidigare uppfinningarna där.

Ändå är det många som fortsättningsvis inte vet vad ”ansiktsboken” är så bra för, eller hur den fungerar. Inte ens vi som använder den. Vi reflekterar inte över vad den här mixgrunkan med mejl, sms-aktiga lustigheter och foton egentligen är. Ändå har nätverket sedan det uppfanns 2004 i en universitetsmiljö i USA tagit sin plats i mångas personliga liv, liksom i hela världen.

Facebook är fortsättningsvis ett nätverk för vänner – öppet men ändå begränsat. Man lämnar sina små korta meddelanden, spontant som man slänger i väg ett sms på telefon. Fast till alla vänner på en gång då, så att de liksom fastnar på en anslagstavla där de går att läsa efteråt. Med en bild av dig.

Det är bra att någon gång ta den lilla gymnastiken att förklara sina personliga it-vanor just så här – för ett barn, en pensionär eller äldre som står utanför allt detta. Så kanske man också själv inser vad man håller på med.

I det senaste numret av tidskriften Språkbruk (4/2011) reflekterar skribenten Sara Rönnqvist över Facebook – inte så mycket över vad själva tjänsten är, som över vem vi är när vi skriver på Facebook.

På Facebook är statusuppdateringen den enklaste beståndsdelen av information – det lilla meddelande, den it-suck, där man till exempel knackar ner att man nu stänger datorn för att gå och köpa julgran. För den som vill veta.  Alla de här textstumparna är som ett slags självbiografi, skriver Rönnqvist. Man skapar långsamt bilden av sig själv. Eller snarare av den person man vill framstå som; för det finns fortfarande ett glapp mellan bilden och själva verkligheten.

Vi blir som det sägs om den svenska poeten Verner von Heidenstam (1859-1940): när ingen såg honom gick han allvarlig och hopkurad, men när han kom ut bland folk på bredare gator blomstrade han och stod i sin fulla livsglada resning. Eller vilken roll man nu då, ofta omedvetet, har valt att spela på Facebook.

Facebook har gjort otroligt mycket för att förankra oss på nytt med våra vänner; gamla skolkompisar, kära människor på annan ort, kunder man som företagare har. Men frågan är fortfarande om det trots allt mera handlar om större vetskap än djupare vänskap. Det ena utesluter förstås inte det andra. Men ändå ersätter de sociala medierna inte det mänskliga i att mötas och ses, gräla och kramas.

Det finns ju också ett slags ny blygsel. Att det på gränsen till gör lite ont att ta upp telefonen och ringa som man gjorde förr. Man sms-ar hellre. Eller skickar mejl ”för att inte störa”. Man googlar hellre än att ringa och fråga någon som vet. I direkt kommunikation med varandra är vi plötsligt ömtåliga, hudlösa. Att tala med någon känns plötsligt lite ovant, genant, som att stå i bara underbyxorna.

Därför är den roll vi tar i statusuppdateringen, i Twittertexten, eller i bloggen fortfarande inte den äkta bilden. De är precis som familjealbumen eller självbiografin fortfarande tillrättalagda pussel av bitar vi vill lägga ihop just på vårt eget sätt.

Julen och andra lagstadgade pauser under året, och dygnet, är till för att träffas och se på varandras ansikten. Det är en bra idé att ta den chansen nu när den kommer i helgerna.

Bättre ansikte mot ansikte än Facebook till Facebook.

Ledare i Borgåbladet 23 december 2011