kling5

Kolumn i Hufvudstadsbladet 31 juli 2009

När Rysslands generalguvernör i Helsingfors, N.I. Bobrikoff skulle mördas i juni 1904, smög attentatsmannen Schauman in i senaten via universitetets avdelning för kemi.

Kemisterna här byggde också den bomb som sommaren därpå kastades mot Bobrikoffs efterträdare, V.F. Deutrich, på Senatstorget. Bomben brände bara geheimerådets lår, men skrämde icke desto mindre honom att åka hem. Knallen i bomben var av kvicksilverfulminat, tillverkat av 22-årige Fredrik W. Klingstedt, senare professor i skogsteknologins kemi vid Åbo Akademi.

I Borgå, strax nedanom Eugen Schaumans monumentala grav på Näsebacken, breder ådalen sig norrut, med domkyrkan och den medeltida borgkullen på höger sida. Eftersom man i Borgå just nu grälar om vad stadens nya parker ska heta, vill jag nominera det område vi nu ser på som Klingstedts park.

Folk i stan insisterar på att en annan park på västra åstranden ska uppkallas efter kommerserådet August Eklöf (1837-1912), som en gång tog sågindustrin till Borgå och ägde allt från järnvägen och fartygen till telefonnätet och Borgåbladet.

Det absurda är att all mark, där Eklöfimperiet hade nån industri, idag måste saneras på tungmetaller, arsenik, fenoler och dioxiner. Så är det också med Hattulaudden vi nu ser framför oss till vänster om ån. Den ligger öde, täckt av drömsk, tvinvuxen björk. Ingen bor här. Ingen bygger här. När man på sjuttitalet slutade hantera trävirke här var marken förgiftad.

Efter att ha tjänat färdigt vid Åbo Akademi år 1948 blev Fredrik W. Klingstedt rådgivare vid klorfabriken i Kuusankoski. Fabrikens mest kända produkt i 45 år var det mycket miljöskadliga pentaklorfenolatet KY-5.

KY-5 har använts av över 10 000 finländska sågar för impregnera trä. På många av dem gjorde man som hos Eklöfs: lade virket i öppna bassänger, som till vintrarna tömdes genom att pumpa vätskan rakt ut på marken.

Med miljöfacit på hand är det lätt att håna bortgångna industrimän. Kanske vi inte borde. Allt välstånd har sitt pris; all framgång sina dilemman.

Fredrik W. Klingstedt var också en framstående botaniker och naturvetare. Som 15-åring var han en av dem som rapporterade in 1897 års stora invandring av aspfuksfjäril österifrån med en observation från Heinola. Som ung dokumenterade han floran i Petsamo, som emeritus växterna i Pernå.

Han forskade i skägglav och näckros, med den lilla gula näckrosens pollen som specialitet, och när han gick bort år 1964 hade många av hans anteckningar inte ens publicerats. Klingstedts herbarier var exemplariska.

När finländska botaniker ifjol lyckades påvisa sex nya maskrosarter, ingick herbarierna i källmaterialet. I Kuusankoski, nära klorfabriken, hade han år 1952 hittat en ny maskrosart, och jag kan föreställa mig hur han pressade in blomman med dess ovanligt bleka bladstam och avvikande yttre kronblad.

Gärna vill man ju tro att han då tänkte nånting som var långt före sin tid.