Ledare i Östra Nyland 4.10.2011

Eino Kaasalainen i Tammerfors hade tänkt återvända till sin hemby på Karelska Näset 1944. På vägen blev han och en kompis i stället erbjudna att bli stafetter vid luftvärnskompaniet i Kexholm. Eino var då bara tretton. Han bar uniform, och brev mellan militärposteringarna, men inte vapen. Han blev aldrig heller beskjuten. I dag är Eino 80 år och förmodligen Finlands yngsta krigsveteran.

Krigsveteranerna är i dag i genomsnitt 88 år. Många av dem lämnar oss för den sista vilan. En plats vid kaffebordet står tom en dag. Men när han inte är där med sina inlägg – eller med sitt tydliga tigande om den tiden – så förändras också våra andras sätt att tala om kriget.

De yngsta finländare som har personliga minnen av kriget är inte längre unga. Den som fyller 70 i år var tre när kriget tog slut. Ni är ett slags veteraner, ni också. Era pappor hade mycket på sitt hjärta, i sina tankar, i sina drömmar, som de aldrig kunde sätta ord på. Men det har ni också.

Fredens tid var inte en fridens tid i alla hem i Finland. Pappa kom hem. Kriget var slut. Han levde. Men många gånger var det en dubbel tid, ibland av besvikelse. Pappa var ibland inte den trygga gestalt eller famn som många hade tänkt sig. Ibland var han ensam, rastlös, främmande och hade många gånger ont någonstans i själen. Det fanns saker han aldrig talade om. Inte ens när han blev morfar och farfar, och barnbarn frågade, berättade han, aldrig någonsin.

I krig händer vanvettiga saker. I mörker, hunger, utmattning och skräck gör människan sådant hon aldrig hade tänkt sig.

Forskarna visar nu att krig innebär ”fula” saker. Dels är de obehagliga att höra, men dels förklarar de kanske sådant som inte har berättats i krigshistorian hittills. ”Forskarens uppgift är inte att bekräfta den mest smickrande uppfattning vi har om oss själva”, säger historikern Oula Silvennoinen (HBL 3.10), själv född långt efter kriget. ”Krig är alltid fult”.

Finland var ett land i nära samarbete med Nazityskland. Finland byggde koncentrationsläger av tysk modell i Östkarelen. Finland utlämnade efter kriget ryska krigsfångar till långa fängelsestraff i Sibirien; människor i Östnyland minns hur de hämtades medan vi såg på. Finländare och finländska soldater kan ha begått krigsförbrytelser, så som någon alltid gör i alla krig.

Ingen dömer våra veteraner. De var unga människor som drogs in i ett krig som de inte ville. Det är rentav skamligt att det efteråt har funnits årtionden då veteranernas sätt att minnas, och beskriva rätt och fel, kallades militarism.

Allt är det här är komplicerade saker som det gör ont att röra. Men det är alltid bra att säga det högt till någon. Eller skriva ner det.

Hur det var och hur det kändes.