Ledare i Borgåbladet 28 oktober 2011

När det blev kväll den midsommaren reste Jaris pappa sig för att bege sig hem från vänner som han firat helgen med. Eftersom han levde ensam, en man som hade fyllt 54, och inte hade någon att gå hem till, övertalade hans vänner honom att stanna en natt till. Och det gjorde han.

Morgonen därpå var soffan där han kojsat tom och Jaris pappa försvunnen. Därefter hörde hans vänner och anhöriga ingenting av honom på åtta år. Så berättar Helsingin Sanomat historien (HS 27.10).

Vi behöver veta att många i dag lever så att bara tunna och slitna trådar håller dem kvar i det som kallas ett normalt liv; att ekonomisk fattigdom och utsatthet ingalunda avtar.

Den som är arbetslös, har mist sitt nätverk, sin livspartner, sin sista chans att reglera sina skulder, varit sjuk länge, använt rus- eller lugnmedel är kanske den som vandrar i väg med sin kasse en sommarkväll. Mot den ljusa natthimlen, mot molnen av mygg, mot vägen där det brukar gå en buss – och är borta.

Författaren Jari Tervo väckte tidigare i år uppmärksamhet med att säga att också finländska hedersbegrepp kan vara lika mördande som de uppfattningar som vi pekar finger åt i orientaliska kulturer. Det är inte bara där fäder och bröder ibland går så långt som till att döda för att trygga familjens ära.

I den finländska själen händer det att botten faller ur, att någonting går sönder för gott när livet blir för svårt. Skam, skuld eller heder är inte primitiva känslor som bara finns i andra kulturer. De finns hos oss också. Och vad värre: vi har få ord, rutiner, ceremonier för att återställa det att man skäms så djupt eller har en sådan klump av skuld att bära.

Det är därför du ibland hör människor gå och förkunna stora ord på gatan. Det är inte lätt att ha mera vrede än vänner.

Vanmakt och desperation vänder sig ibland mot familjens egna. Polisen i Varkaus hittade i veckan en tre personers familj död, inklusive familjens 49-årige far som var gärningsmannen – det ska ha varit för en sjukdom som han inte orkade bära.

Liknande fall utmed kända vägar och åkrar i Borgå har också berört oss djupt. En mamma kände att ekonomin gick familjen över huvudet. Föräldrar kände att allting stod tomt när myndigheterna ingrep i hur de vårdade sina barn. För omvärlden, och folk i byarna, blev det de främsta orsakerna till att människoliv släcktes som rykande ljusvekar i skymningen; det fanns säkert andra orsaker också.

Men så länge det finns liv finns det ett hopp. Förra veckan rapporterade en tidning i Lahtis om en man som dök upp vid De bostadslösas natt. På bilden är han fårad och sliten men välkammad; han äter med plastgaffel ur en engångs-kippa med en knäckebrödsbit till. I bildtexten vill han heta Hugo.

Det är Jaris pappa, efter åtta år. Sedan han försvann 2003 och utsökningsbyrån tömde hans bostad för obetald hyra, har han bott 3 000 dagar i skogen. En gång var han hjälpsam och snäll mot andra, i dag vill han inte ta emot hjälp själv. Och nu är han försvunnen på nytt.

Den flitiga samhällsdebattören Tomas von Martens skrev i går på sin Facebook-sida klokt att människors känner sig nere och värdelösa, inte för att de själva vore psykiskt sjuka, utan för att värderingarna i samhället är ihåliga.

Vi går mot knappare tider. Vi måste på nytt se över hur vi ser på en människas värde när mycket har gått på tok. Jari och hans familj har för sin del gjort sitt val. I Helsingin Sanomat hoppas de att farfar ska komma hem igen.

För att allt ännu går att ställa till rätta.