Ledare i Borgåbladet 30 september 2011

För att säga det kort: 32 procent av alla hem i Finland där det talas svenska – är tvåspråkiga.

Två tredjedelar av det svenska i Finland lever alltså i helsvenska hushåll. En tredjedel är hem där någon har svenska som förstaspråk, en annan finska. Omkring 100 000 finländare bildar allt tydligare sin egen färg i kortleken, sitt eget läger i debatten.

Vi vet rätt lite om just de tvåspråkiga – fast de utgör en stor del av våra tidningars läsare, av publiken vid våra kulturevenemang, av barnen i våra skolor. Den finlandssvenska Barometern och forskarna bakom den medger problemet, men riktar fortfarande sina regelbundna enkäter till sina drygt tusen personer, som har folkbokfört sig som svenskspråkiga.

Mediehusen arbetar med siffror om 105 000 helsvenska hushåll i Finland och över 48 000 tvåspråkigt svenska och finska hem.

Skillnaden mellan regionerna är tydlig. Andelen tvåspråkiga hushåll i huvudstadsregionen är hög. Östnyland ligger mitt på skalan, medan andelen tvåspråkiga hushåll i Västnyland, Åboland och Österbotten är betydligt färre. Det kanske också förklarar de nyansskillnader som dyker upp när debattörer från olika landsändar diskuterar finlandssvensk strategi.

I Östnyland är vi påfallande ”medeltvåspråkiga”. Borgå har 5 500 helsvenska hushåll och 2800 tvåspråkiga. Andelen tvåspråkiga hushåll av alla där det talas svenska är 35 procent i Lappträsk, i Borgå och Sibbo är siffran 32 och i Lovisa 29 procent.

Bland de hem i huvudstadsregionen där någon talar svenska är majoriteten ofta tvåspråkiga. I Vanda är siffran 60 procent. I Esbo, en av Svenskfinlands till invånarantalet mest betydande orter, fördelar sig de 11 000 hushållen med svenska vid matbordet så gott som jämnt mellan helsvenska och tvåspråkiga.

De tvåspråkigas livsval är inte alltför väl beskrivna. Vid sidan av den allmänna huvudfilosofin kring svenskan i Finland, finns nu den oskrivna lärosatsen – de tvåspråkiga bidrar till att upprätthålla allt detta. Men hur dessa val görs i en tvåspråkig familj är ganska okända – kring skola, hobbyer, familjeumgänge och släkt, eller karriär.

Debatten om tvåspråkig skola rasar på många plan – vilket samhällsdebattören Thomas Rosenberg har konstaterat i en debatt i vår systertidning Östra Nyland (ÖN 29.9). Det finns mycket att säga där om hur finlandssvensk kulturgärning elegant går in i fastighetsförvaltning och ren kapitalplacering – bland annat då Svenska kulturfondens Berndt Arell (Bbl 28.9) lovar medel för ”nybyggen” för att trygga det svenska i Östnyland. Men det får bli till en annan gång.

Det brinner däremot i knutarna med att trygga de tvåspråkigas iver för den svenskspråkiga skolan. Forskaren Heidi Harju-Luukkainen vid Helsingfors universitet visar att de finlandssvenska skolorna är sämre än de finska. Mätta enligt de berömda Pisamåtten släpar svenska elever ungefär ett läsår efter de färdigheter finska elever har.

Det är bråttom att göra klart för sig hur man väljer i tvåspråkiga hem. Hur djup lojalitet och commitment ligger bakom att man väljer det svenska? Eller är det bara är ett konsumtionsmönster bland många, där man ändrar sig över en natt – lite som man efter några års tågrådd tröttnar på VR och börjar ta bilen i stället?

Hur nära står en tredjedel av föräldrarna i våra svenska skolor inför att ta sin tvåspråkiga Mats ur skolan? Om det är nära, har vi katastrofen i famnen för den svenska skolan i Finland som vi känner den i dag.