Kolumn i Hufvudstadsbladet 9 juli 2009

Italienaren Antonio Tajani, 55, journalist, jurist och populist, visst nog vad han gjorde.

Som EU:s transportkommissionär krävde han svarta listor över skitflygbolag dagen efter att en Airbus från Jemen hade kraschat på den svåra inflygningen till Komorerna med 150 personer ombord.

Några såna krav ställde Tajani däremot inte när en fransk Airbus med 220 ombord en månad tidigare störtade i Atlanten. Det planet var från ett EU-land och flygbolaget beskrevs av nyhetsbyråerna som ”välrenommerat”. Air France har visserligen på nio år kraschat också två andra plan, i Paris år 2000 och i Toronto år 2005, men i alla fall.

Sådär är det i skymningslandet av media, image och politik. Men så var Antonio Tajani också Silvio Berlusconis presstalesman när de båda år 1994 tog steget från tv-n till politiken.

Mediebilden blir lätt den att Air France-planet kraschade på grund av komplicerade, samverkande orsaker av högre art, medan Yemenias Airbus brakade i sjön för att det, ja, kom från ett kamelkackaland som Jemen.

Det är som med den gamla brandchefen och den felsläckta eldsvådan: ska man krascha ett plan ska man göra det på rätt sätt.

Coffin corner, ”kisthörnet” är ett fenomen i aerodynamiken. På hög höjd, i tunn luft, kan ett flygplan samtidigt flyga för långsamt och för fort. Hastigheten blir för låg för att vingarna ska bära, men är samtidigt så nära ljudvallen att vibrationer kring dem sätter in.

I nattmörkret och åskvädren ovanför stället där den varma Amazonfloden kommer ut i den kalla Atlanten är det inte osannolikt att de tre piloterna på Air France 447 hamnade i kisthörnet. En del av deras fyra lager av skyddsautomatik kan ha slagits ur på ett sätt som gjorde att de inte längre kände igen sitt 220 tons plan, och inte visste hur de skulle ta sig ur sitt läge på himlen med den handshöga joystick med vilken det ska göras.

Piloter tränas att kunna sitt flygplan lika intuitivt som de flesta av oss växlar när vi kör bil. Byter man plantyp, tänker man bort den gamla.

Gammal pilotjargong talar om rövkänsla och hattvinkel. Med sittytorna känner man hur planet flyger; med hattvinkeln vibbar man samarbetet med pilotkollegan med annan gradbeteckning tvärsöver cockpiten.

Men idag måste piloter dessutom ha en relation till de intelligenta hi-techsystem som assisterar dem när de flyger. Flygbolagens standardprocedurer, sops, förutsätter rentav att man inte utan skäl går in och börjar flyga för hand.

Det finns en ny coffin corner i det här. När det vill sig illa kan ett plan kan vara för gammalt, illamekat och fluget av osorterade piloter. Men det kan likaväl i samma läge vara för nytt, för fullt av falsk digital trygghet och bemannat av massutbildade och i snitt oerfarna piloter.

Antonio Tajani kan som ex-militärflygledare i reserven ha tänkt på det här. Men som politiker vill han knappast gå och säga att Europa ska flyga mindre tills frågan är löst.