Kolumn i Hufvudstadsbladet 13 juni 2009

Alla år utom ett har jag jobbat med media och journalistik. En tjej som heter Jenny flyger fram genom Borgå på sin cykel och blir först högstadieelev, sedan en riktigt bra pianist, och i nästa år abiturient. Hon påminner mig om hur länge sedan det var.

Det var nämligen så att jag vikarierade Jennys mamma när Jenny föddes. På det sättet kom jag vintern 91-92 att jobba i en liten församling. Av de månaderna minns jag bäst allt socialt och väntjänstaktigt arbete jag gjorde.

Inte ens min civiltjänst hade lärt mig nånting om blöjor, kräkskålar och busiga ungar. Den hade jag avtjänat med mediejobb vid Åbo Akademi; med elskrivmaskin, utsikt över domkyrkan och Ulla Achrén som min efterträdare.

När man är 29 år och har ett insiktsfullt yrke – bilförsäljare, politisk statssekreterare eller journalist – finns det en lätt en risk att man är cocky av sig och tror att man kan, vet och har sett det mesta.

Därför var det bra att jag det året blev skickad till kretssjukhuset, när Ebba från vänkretsen i Tjusterby hade blivit opererad för lungcancer. När hon vaknade hade dom tagit bort ena lungan helt och hållet.

Där satt vi; sjukrummet doftade handtvättmedel, banan, urin och rosor och vi visste inte nåndera vad vi riktigt skulle säga. Det fanns ingen deadline att fly till, ingen professionell ursäkt att gå därifrån.

Jag besökte de två bröderna på varsin sida om en skogsdunge i Pernå, de som inte hade talat med varann sedan Chrustjovs dagar för att det hade blivit gräl om blåbären på den vattensjuka skogsplätten mellan dem.

Ingenting av detta var värt en juttu i nån tidning. Inte ens den hjärtskärande gråten hos tioåringen som var sist kvar i den tomma GG-klubben, när det gick upp för henne att mamma igen var på andra vägar och inte skulle hämta henne, fast det var december och mörkt ute.

Det där blev aldrig min grej för gott. Den ordinarie tjänsteinnehavaren kom tillbaka och till hösten fick jag jobb på FST. Men den vintern lärde mig, som Veikko Lavi från Kotka skulle ha sagt, att fler människor är värda en sång än vad så kallade nyhetskriterier förmår täcka och ringa in.

Journalistiken är inte hela verkligheten. Air France-kraschen i havet utanför Brasilien för två veckor sedan blev jag själv blev helt och fullt informerad om utan att en enda gång vända mig till ett klassiskt nyhetsmedium som Hbl, Tians nyheter eller BBC World.

Jag hörde om det hela av en kompis på Skype, som hade läst om olyckan på Facebook; resten var Twitter och olika webbforum – allt detta uppfinningar som bygger på internet och mobila tjänster.

Trovärdiga och pålitliga nyhetsmedier kommer inte att försvinna. Men numera kan allt flera människor sammanställa information själva och distribuera den, och då framstår inte vi journalister längre nödvändigtvis som så unikt kunniga längre.

Jag har en hel del år kvar i yrket. De kommer att bli professionellt svåra år, och krävande.