Kolumn i Hufvudstadsbladet 5 januari 2009

Vi hade en brun låg sextitalssoffa i vardagsrummet. Jag låg på den, var åtta, och hade hög feber. Trots det ville jag ligga här vid rörradion med europeiska orter på stationspanelen: Lahti, Greifswald, Moskau.

Jag hade lätt frossa under pläden, hade det sträva sofftyget mot kinden och hörde på En gåva i toner med Anders G. Lindqvist. Det var då när pojkar i min ålder varken hade spelkonsoler eller datorskärmar att hänga vid.

Vi bodde i gaveln. Ännu då byggde man förorter i god Hagalundsanda, utan att först skövla omkring. Min lillasyster, som var fem, lekte om dagarna ute vid gungorna med andra barn. Ibland kom hon in och pratade energiskt en obegriplig uga-buga. När vi frågade vad det var, sa hon att det var finska.

Anders G. Lindqvist, nu en av de riksäldste i den finlandssvenska provinsen, deltog häromveckan (Hbl 28.12) i debatten om vår framtid.

Nu något tagna ur sitt sammanhang, slogs jag av några ord i hans korta insändare; jag hör nästan den välmodulerade Gåvan i toner-rösten från år 1970, och känner nästan mitt feberheta öra mot en dyna, som jag vände ofta för att hålla sval.

Kan hoten mot det finlandssvenska, skriver Anders G. Lindqvist, ”hemska tanke – komma från oss själva?”

Tankesmedjan Magmas mötesrum är sparsamt inrett: en liten soffa, en tidningshylla och ett mötesbord som inte är större än att det blir trångt om hela styrelsen är på plats. Roger Broo brukar sitta med ryggen ut mot Lönnrotsgatan och det höga rummet domineras av en splitterny flatskärms-tv, som bäst beskrivs med textilakronymen XXL.

Tankesmedjan började inte bra, nej. Ändå har jag svårt att se var jag som styrelsemedlem under ett halvår inte var alert, eller smart nog.

Under samma höst måste det ha funnits finlandssvenska bostadsbolag som inte heller kunde enas om vilken firma som ska göra fönsterremppan, eller arbetsgrupper kring social trivsel på det finlandssvenska jobbet som inte fick till stånd ett beslut om var kaffemaskinen ska stå.

Visst ska man kritisera tankesmedjan, och många viktiga problemställningar att ta itu med har droppat in. Med allmänt har feedbacken bestått av mycket barr och lite kantarell.

Pär Stenbäck (Hbl 16.12) anser att klimatet för det finlandssvenska har försämrats på fem år. Ja, i synnerhet bland minoritetens egna har inställningen till de finlandssvenska institutionerna blivit påfallande mera illvilligt.

Ibland undrar man om alla vet vad det är för skillnad på att komma med frispråkig kritik, och på att bara jävlas.

Fortfarande vill många hundratalstusen finländare få tala svenska, endel alltid, andra ibland. Många vet varken om de därvid är hukare eller hurrare, men det lämnar vi åt innegänget och deras språkmytologi.

En gåva i toner finns åtminstone kvar – ett slags tröstande, gemensam ström av finlandssvenska ortsnamn, sms-rim och gnolvänlig musik. Min syster Milla, hon med gungorna, är numera programvärd för programmet.