Kolumn i Hufvudstadsbladet 11 maj 2008

Jag har en gång kallat en staty för en neger. Det var på Tammerfors stads drätselkontor år 1964. Jag var två år gammal och sägs med tindrande ögon ha pekat på en naken kvinnofigur i brons.

Neger får man inte kalla nån längre. Om man får säga så om en skulptur vet jag inte.

Det är med lite vemod jag biter mig i tungan vid det det där n-ordet. För mig är det fortfarande det finaste och stoltaste ord man kan använda om en människa från Afrika; inhämtat när jag lärde mig tala i ludimössornas och moskvitjarnas Tammerfors på sextitalet.

Året därpå träffade jag en riktig afrikan. Det var i en söndagsskola på Albertsgatan i Helsingfors, nära till där farmor bodde. Där råkade en farbror från Tanzania vara på besök. Han var allvarlig, hade svart kostym och likadana glasögon som killarna på Volt.

Tre år gammal tog jag kavat främlingen i hand och bockade djupt. Därefter tittade jag, ogenerat och direkt, i min handflata för att se om den också hade blivit svart.

Vi finländare reser lika mycket till det s.k. svarta Afrika som vi reser till Slovakien – tre promille av all trafik.

Själv har jag varit i Afrika bara en gång. Det var för ett FST-reportage från Uganda.

Ronnie Mutebi hette han som hade återvänt efter många år i London, där han hade hankat sig fram genom att diska, spela saxofon och köra doubledecker. Sedan hade dom ringt hemifrån och sagt att han hade fått sin pappas gamla jobb – som kung i det lokala kungadömet Buganda.

Nu satt han, kung Mutebi II, i skräddarsydd kostym på en trätron under ett stort träd utanför sitt palats, med två livvakter med spjut på varsin sida, och var sitt eget kungarikes Christoffer Taxell.

På den resan hände mig personligen nånting märkligt.

Vid kungens mönsterjordbruk i Namulonge hade man vidtalat 16-åriga Linda att berätta om sitt jobb med tomaterna. När vi kom var hon uppklädd i en otrolig pärlmönstrad, silvergrå söndagsstass, nånting så fint har jag aldrig sett sedan dess.

Ute på tomatfältet stötte vi däremot på två problem. Det ena var att Linda var mycket blyg. Det andra var att alla tomater var ruttna.

Kameran körde i gång och jag med min mikrofon visste plötsligt inte vad jag skulle fråga. ”Kan du berätta vad ni gör med de här tomaterna …” – ?

Det blev en vändpunkt. Journalistisk nyfikenhet och sann mänsklighet, hade jag trott, skulle öppna ständigt nya horisonter och ny förståelse mellan människor.

Men 7 000 kilometer hemifrån stod nu en människa och sneglade skyggt på mig. Förmodligen undrade hon varför i friden jag hade kommit hela den här långa vägen. Jag igen undrade varför hon ville stå i en dyrbar satindress och plocka ruttna tomater, men täcktes inte fråga.

Det har för mig varit en väg hemåt tillbaka sedan dess, eller åtminstone en mycket ödmjukare framryckning mot nya fronter.

Det är så lite man förstår av världens gång. 99 procent av mina landsmän förstår sannolikt ännu mindre. De har aldrig varit i Afrika.