Kolumn i Hufvudstadsbladet 20 april 2008

Vi är en generation i den finlandssvenska gudsstaten som kanske behöver nå memoaråldern först. Först då kommer sociologen och pastorn Håkan Sandström (1947-2005) att ta sin plats i finlandssvensk kyrkohistoria.

Hans lilla kyrka låg inne bland höghusen på Tavastgatan i Åbo. Dit gick jag ibland efter mina föreläsningar vid Akademin, för 25 år sedan. Där fanns ett piano att plinka på i den tomma kyrksalen, och någon jag kunde bolla mina primitiva, men klara idéer om världen med.

Håkan blev en mentor för många som i dag bär samhället – skola, förvaltning, vetenskap, affärer.

Det viktigaste tips han kom att ge mig för livet var igen en egentligen rätt så hädisk insikt.

”Religionen står för det mesta i jagets tjänst”, sa han och lutade sig bakåt mot hyllan med bibellexikonen på sitt evigt röriga kansli.

Det är inte fromt eller trosvisst av en präst att säga så. Men till stor hjälp har det varit.

Kyrkpressen har en bloggsamling på webben, omodererad och vildvuxen. Den bekräftar också min studentprästs tes om att det finns en egen variant av religionen för varje mänskligt sentiment.

Kyrkpressens blogg har på ett år kokat ner till ett tiotal hard core-bloggare, som alla verkar ha bitit sig fast i sin förståelse av den kristna tron. Den breda publiken verkar ha tröttnat och gått sin väg.

Det som är kvar är som dramaturgi direkt ur läroboken: en handfull så utmejslade personligheter att Shakespeare hade gråtit av lycka om han hade fått dem så på ett fat, med repliker och allt.

Rentav opera kunde man göra av det persongalleriet: sexologen Monika Pensar-Granroth (sopran), den blide och liberale prosten Henry Byskata (tenor), ateisten Tomas von Martens (baryton), den allvänliga österbottniska företagaren Kerstin Lindén (alt) och den ständigt skuldorienterade kaplanen Halvar Sandell (bas).

Den karismatiska Nokiarörelsen har meddelat att den går ur kyrkan och bildar eget. Också det handlar om känslovärld och människotyp.

Bland oss finns de som behöver det stora evenemangets yess, allsångens bedövande brus, kicken, vi-et i att dela nöd, upplevelse och glädje med hundratals andra. Det har Nokiafolket inte hittat i de gamla kyrkorna.
Bland oss finns de som vill uttrycka sig tydligt och konkret om sina frustrationer eller framgångar i vardagens skit och besvikelser. Men de har mera mötts av väldesignade folkkyrkor, där man inte gärna förväntas ropa, gråta eller skratta.

Håkan Sandström var en intellektuell och kritisk teolog. Ändå sådde han inte tvivel, utan tro. Vid gudstjänsterna och i kören var han entusiastisk och hängiven och musicerade gärna själv med en stor tamburin.

Tamburinen, slår det mig, har förmodligen en stor plats i den liturgiska musikens världshistoria.
Samtidigt ser jag utan svårighet för min inre syn hur kyrkans tjänstemän för gudstjänstliv och musik sannolikt med blid min, och av hela sitt hjärta, ringaktar detta instrument.

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: , , , , , | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland