Pappa kom hem

Kolumn i Hufvudstadsbladet 12 mars 2008

Terrängen sluttade brant ner mot en smal strandremsa. Där gick den enda vägen söderut, inklämd mellan ett berg på ena sidan och en sumpig, svårförsvarad strand­äng på sjösidan.

Mannen som låg på vakt, natt efter natt, hade lämnats här ensam. Tog ryssen vägen, så var byarna söderöver förlorade; gårdar, ankarplatser, artillerifästen.

Mannen som låg på vakt, natt efter natt, lyssnade efter pansarvagnens övermodiga ljud, efter tysta landstigningsbåtar från sjön, efter den mördande brunklädda patrullen, snabba kroppar, beredda på blod. Alldeles inpå kunde de vara, rentav i något av de fyra hörnen av huset där han låg.

Mannen som låg på vakt sprang nästan alltid upp i mörkret, skrek och svor, letade letade letade efter granaterna, tills det onda plötsligt drevs på flykten av kvinnan, som var barnens mor. Det var oftast hon som tände lampan. Och sa att kriget var slut, framför allt här i Tarkis i Borgå. Almanackan stod på 1951.

Börje gav mig ett fint snidat fiskskärbräde när jag slutade på Borgåbladet. Ofta hade han med allvar i rösten suttit hos mig och talat om hur mycket i en liten stad man inte kunde säga nånting om. Inte ännu. Också han hade vuxit upp med kriget i sitt barndomshem.

”Krigsbarn”, säger vi ofta. Då menar vi, märkligt nog, de barn som skickades bort, undan kriget, till Sverige eller Danmark.

Men de verkliga krigsbarnen var förmodligen de som levde med kriget här hemma. När det till det yttre blev fred och frihet, riktigt kaffe och olympiska spel i fosterlandet, var det fortfarande krig i pappas huvud därhemma.

Redaktionen, där jag jobbade, engagerade sig för två år sedan i en berättelse som en kvinna vid namn Berit berättade.

När hon var tolv år gammal, hade hennes pappa fört henne ut i skogen bakom familjens hus i Borgå. Där hade han visat henne tre platser, där han hade haft det hemliga uppdraget att begrava över hundra lik; drunknade främlingar från fartyg som hade gått på minor ute på havet.

Uppbådet blev stort. Ambassader, tv, forna soldatgossar, lokalhistoriker, pastorskansliet, pensionerade lantmätare, militärläkare von Knorrings efterlevande, alla vände och vred på saken. Men till dags dato har ingen hittat några belägg för att gravarna har funnits.

En dag kanske någon gör ett banbrytande fynd, i ett arkiv eller i en skogsglänta. Den dagen blir vi i så fall överbevisade om att vi har fel. Men det är fullt möjligt att Berits pappas kolonner av lik var spöken från fronten som hans själ behövde få begravda för gott.

Frågan är om inte Berit och Börje, inför vinterkrigets 68-årsminne i morgon, hör till en generation av nya krigsveteraner, som vi inte ännu har utnämnt.

Flickan, som låg på vakt, natt efter natt, beredd att tända lampan om pappa var rädd och skrek.

Pojken, som låg på vakt, lyssnades efter svar på vad det här med fred riktigt gick ut på. Pappa kom hem. Men ingenting hade ju ännu blivit bra för det.

 

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: krig, trauma, Andra världskriget, Finlands krig, historia, Finland,| På bloggkartan.se finns min blogg i Finland