Yle – en turning point för mycket

Min ledare i Borgåbladet den 30.11.2007

Amerikansk film brukar vara näst intill industriellt noggrannt uttänkt med så kallade turning points. Det är där historien vänder och spänningen tar skruv.

Vid vändpunkt 1 får tittaren den första och tydliga vinken om att allting inte står rätt till.

Vid vändpunkt 2 har allt krisat till sig ordentligt, men hjälten eller hjältinnan ser målet och vägen ut ur sitt dilemma.

Inte sällan är utmaningen då att med enkla och spontant uppfunna medel slå ihjäl en skurk – eller egentligen försätta honom i ett sånt läge att han själv faller 76 våningar ner på Fifth Avenue, eller slår ihjäl sig mot nånting vasst.

I den här utdragna slutscenen skipas det ibland amerikansk rättvisa så grundligt att en rasande familjefader slår skurken för länge. Då uppstår en vändpunkt som inte var regissörens mening – vi vanliga tittare börjar tycka synd om skurken.

Yle är just nu i den situationen. Yle ska spara och har i storyn redan hamnat bortom vändpunkt 3.

Länge tyckte folket, och kolleger bland medierna, att det självgoda, uppblåsta, maktorienterade, elitistiska, förlustbringande, dryga, konservativa, övernationalistiska, tidvis till betydande delar alkoholiserade och analogsläckta tvångsdigibolaget faktiskt förtjänade att få stryk en dag.

Men inte så här mycket som nu. Sluta slå.

Vi mediekolleger avundas inte Micaela Röman, kanalchef på Radio X3M, så särskilt mycket. Men hennes medium är förmodligen det enda på svenska i Finland för vilket en ung generation går ut på gatorna och demonstrerar.

Det ligger en kvardröjande fosterländskhet över Yle. På den gamla blåvita logon går radiovågorna över skog och sjö. När Pekka Tiilikainen refererade backhoppning – då var det Finland. Eller när radiogreven Carl-Erik Creutz uttalade ordet jääraportti. Eller när Naturväktarna Krogerus och Bergman tålmodigt lät finlandssvenskar bekräfta sin egen sociala status under skenet av att de frågade nånting om en fågel.

Nu, år 2007, ligger det nånting bakvänt fosterländskt i den iver, med vilken förvaltningsrådet och de politiska partierna vill slakta ner det finländska rundradiobolaget – som olönsamt.

X3M ska enligt uppgift från Böle vara räddat. Däremot går ryktena igen om att de svenska regionalradiorna, till skillnad från vad vi skrev i Borgåbladet igår, ska ligga inne för ny röntgen.

I förvaltningsrådet har sfp:s Mikaela Nylander, liksom också mediemannen Torbjörn Kevin vid Åbo Underrättelser, talat för en time out vid Yle. Inbesparingar och åtgärder behövs, ja, men inte så fort. Nylanders förslag uppges ha klingat för döva öron.

Den som kan se gamla Rundradion, inte som en nationell institution, utan som ett företag, ser direkt vad som pågår. Företaget sätts myyntikuntoon – i skick att säljas, som det ofta kallt heter när man lägger ner och säger upp.

Det finns starka intressenter inom it-teknologin. Yle:s vd Mikael Jungner kom till sin nuvarande post från datajätten Microsoft där han visionerade om framtidens datasamhällen. Starka profiler inom Nokia och Yle har i över ett årtiondes tid vandrat ut och in i varandras styrelser och till ledande poster.

Det finns ett starkt intresse för att koppla och korspollinera mediainnehåll och teknologi i Finland. Hela vårt land är ett medialabb med fem miljoner testare och Yle är ett intressant objekt.

Det har på sikt långtgående konsekvenser för åsiktsbildningen och i sista hand för den demokratiska yttrandefriheten i Finland. Stora saker står på spel.

 

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: media, tv, radio, public service, Yle, Finland,| På bloggkartan.se finns min blogg i Finland

Riter: Nu tändas åter ljusen i min lilla stad

Min ledare i Borgåbladet 15.11.2007

Deras kollega hade skickat postkort från Benin. Det är det land som i brädspelet Afrikas stjärna kallas Slavkusten. Det är där man får stå i tre kast om man vänder blank bricka.

Kollegan hade verkligen fått stå över ett par kast. I Benin fanns det inga tidningar, ingen tv, sprakande radio på franska; e-post och sms kunde man bara drömma om. Den enda masskommunikationen i landet var kyrkklockorna, som ringde öronbedövande överallt klockan sex varje morgon.

En gång var det så: kyrkan, religionen, folktron angav rytmen. Dagens, årets, livets. Söndagen var förr mer än bara Guds vilodag. Den var också den stora infodagen. Det är svårt att i detalj föreställa sig hur folk en gång tog sig till våra medeltida stenkyrkor – ingalunda bara för att läsa sig igenom den kristna mässan, utan också för att vara delaktiga i det dåtida samhället. Den väven är lika svår som islam är för oss i dag: ett underligt nät av kultur, juridik, familj och religion.

I kyrkan mötte människor konst, musikinstrument, böcker, människor som kunde läsa och skriva. Det var också där de fick veta vad kung och myndigheter hade tänkt för folket. Det där har splittrats för världens vindar, och bra så. De flesta samhällsfunktioner har flyttat ur kyrkan och kvar är mest det rent religiösa ceremonielet. Varför marskalk Mannerheims dagorder från 1942, ett militärt dokument, hänger i kyrkan förstår till exempel få ur dagens generation.

Från kyrkan flyttade samhörigheten ut till massmedierna, framför allt till televisionen. I tv-ns 50-årskavalkader är det nu rörande andäktiga samkväm framför mahogny-skåpen med levande bild på 1960-talet.

Framför allt tv-nyheterna, mest den finska sändningen kl. 20.30, var länge republikens högmässa. Oj, så man gasade hemåt i sin Opel Kadett för att inte missa den. Det var tryggt med Heimo Tauriainens, Kari Toivanens och Arvi Linds liturgiska sound. Nåden räckte, Kekkonen skidade och ryssarna hade inte tagit oss i dag heller.

Nu är den samlingspunkten också borta. Var vi numera möts kring vårt gemensamma öde går inte att säga. Kanske kring VM-finalen i ishockey om Finland är med.

Därför har våra gemensamma riter kommit tillbaka. Vi bugar oss inte längre rituellt i kyrkan, på byns danslokal eller vid andra traditionella evenemang. Men vi tycks ändå behöva samhörigheten med varandra och de gemensamma symboliska beteenden vi kan hitta på.

Vi tänder ljus för Jokela, där skolskjutningen ägde rum. Vi klär vi oss i rött för Burma. Ändå vet vi att det, vetenskapligt sett, inte har någon som helst betydelse. Men det visar att vi inte bara är konsumerande, sugna, ha-benägna individer. Vi är också obotligt sociala och kännande tillsammans-varelser.

Vi tänder ljus på gravgården; numera inte bara på allhelgona och julafton, utan nu också på fars dag. Det brinner också ljus på platser där någon har dött i en olycka.

Vi lägger ner dikter, blommor och kramdjur. När en liten vietnamespojke hade dött i skoltaxikrocken i Pepot i Borgå, hade någon offrat en nalle i regnet och slasket. För bara en generation hade vi betecknat en sådan hög av materiellt sett billigt krimskrams som voodoo och hottentotters vidskepelse.

Det sägs att valarna, intelligenta som vi, sjunger för sig själva när de plöjer nere genom oceanerna. Det finns en lika oförytterlig sång i att vara människa, mystiska och sköna signaler, minsta gemensamma toner som för oss samman. Som det dånande bingelibånget varje morgon är för dem som bor i Benin.

Allt hopp är alltså inte ute.

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: riter, samhörighet, samhälle, kyrkan | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland

Elfte september i den offentliga sektorn

Min ledare i Borgåbladet den 18 oktober 2007

I ett kusligt perspektiv hotar 12 800 sjukskötare inom vårdfacket Tehy att säga upp sig i dag om exakt en månad.

Vad som händer sedan ligger i sista hand i den finländska regeringens händer. I civiliserade statsskick garanterar staten medborgarnas liv och trygghet.

Många målar med stor pensel om hur patienter kommer att dö, människor få men för livet och barn födas i bilar på fyrblink vid vägkanterna.

Ansvariga ministrar, Matti Vanhanen (c), Jyrki Katainen och Paula Risikko (saml) i den borgerliga koalitionen kommer väl däremot att ha den politiska självbevarelsedriften att särskilt många sådana fall inte hinner dra över gula löpsedlar innan problemet är åtgärdat.

Regeringen kommer däremot att bara lösa de frågorna på kort sikt, så att flödet av hjärtinfarkter, skallskador, nyupptäckt cancer och förlossningsvärkar ska tas emot professionellt vid våra sjukhus så som det är meningen i ett välfärdssamhälle.

Däremot kommer konsekvenserna av Tehys fackliga åtgärder att gå längre. Själva konflikten på riksförlikare Salonius bord må avlöpa hur som helst. Oberoende av det kan datumet 19 november 2007 bli ett historiskt datum; ett elfte september för vår variant av ett välfärdssamhälle.

Tehys roll i tiden innehåller nu åtminstone tre klara ansatser till det som kallas paradigmskifte: världsbilden byter och gamla sanningar som vi trodde var självklara ersätts av nya.

(1) Efter den 19 november kommer välfärdssamhället att fokusera mycket mera på vård och omsorg. Så tycks vårt folks mentala urverk vara förankrat i bottenplattan.

I synnerhet när man är sjuk eller gammal – då ska samhället fungera, anser vi. Högre prioritet har möjligen bara en trygg samhällsordning, polis och militär. Andra funktioner som kultur, idrott och rentav skola kan komma betydligt mera i skuggan än vad vi hittills har varit vana vid.

Marknadsekonomer har varit ute och sett möjligheter till offentligt-privata samarbetsprojekt av typen PPP. Efter den 19 november blir det mer än nånsin klart att det är här opera, teater, sport och skola får söka sina stöd.

Det är knappast ett sammanträffande att förmögna Svenska folkskolans vänner talar för flera privatskolor just nu.

(2) Efter den 19 november kommer facklig verksamhet i synnerhet inom det offentliga inte att vara densamma som förut.

Många människor frågar i dag, med rätta, på vad sätt en löneförhöjning på 24 procent minskar på stressen och personalbristen i sjukhusens korridorer. Får inte sjukskötarna springa benen av sig som förut – de får bara bättre betalt för det?

I många svagare kommuner och sjukvårdsdistrikt kommer de i själva verkat att få springa ännu mer, eftersom pengarna för mera personal definitivt tar slut.

Det är ett klassiskt fackligt dilemma. I samband med strejker glömmer man ofta att kräva kvalitet på jobbet. Vill vi ha europeisk klass på vården skulle det innebära minst 20 procent bättre löner och minst 20 procent mera folk.

(3) Efter den 19 november är det mer än nånsin klart att vi har en öppen internationell arbetsmarknad. De skickligaste och svenskkunniga sjukvårdarna kan i synnerhet efter ett nederlag i konflikten flytta till Sverige och Norge, de övriga stannar kvar och konkurrerar med snabbutbildade utländska sjukskötare.

När ministrarna Vanhanen och Katainen väl står med plånboken i kläm mellan stjärt och vägg får vi, kanske ännu i höst, se från vilka länder de kommer.

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: vård, strejker, offentliga sektorn, facket, Finland, Tehy | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland