Prinsessans fladdrande ljus

Min ledare i Borgåbladet den 5 september 2007

I dag för tio år sedan hade Elton John förmodligen sin låt klar, Candle in the wind, som han skulle sjunga vid prinsessan Dianas begravning i Westminster Abbey.

Själva begravningen hölls den 6 september 1997. Sorgefesten med en miljon sörjande och nyfikna utefter gatorna i London minns vi kanske inte; däremot kanske nog var vi befann oss när vi hörde att prinsessan Diana var död efter att ha åkt mot en bropelare i Paris, i en ålder av 36 år.

Som en påminnelse om att det varken är bra att åka med nån som är berusad så som säkerhetschefen på Ritz var, eller att sitta bak i bilen utan säkerhetsbälte, så hittades prinsessan efter kraschen under den svarta Mercedes-bilens framsäte.

Candle in the wind blev en av Elton Johns mest populära låtar nånsin. Mindre har man talat om att musikstycket ifråga var ett exempel på att det mesta här i världen kan återvinnas.

Elton John hade skrivit låten över 20 år tidigare. Den gången, år 1973, hade han tillägnat ett annat ljus på människornas natthimmel av drömmar sin komposition – Marilyn Monroe. Originaltexten börjar med orden ”Goodbye, Norma Jean”, vilket var Marilyns riktiga namn.

Därefter hade Elton John redan en gång värmt upp låten till ett annat massevenemang år 1990 – till minnet av aids-profilen Ryan White, en högstadiekille som fick aids som 13-åring via ett blodpreparat mot hans blödarsjuka.

I ett moralistiskt och då ännu okunnigt USA, hade Ryan White som hiv-smittad fått vänja sig vid att det stod BÖG! på hans skåp i högstadiet och vid att tanterna i skolmatsalen kastade bort hans kärl när han hade ätit. Hela hans liv hade sedan bestått i att han uppträdde och reste runt med informationen om hiv inte är en ”homosjukdom”.

Candle in the winds 30-åriga historia sammanfattar tre människoöden och stryker under hur en poplåt får samma betydelse i världsmedborgarnas medvetanden som regeringsprogram och fredsfördrag.

I en traditionellt cynisk, och politiskt orienterad, nyhetsförmedling kunde vi lätt ha avskrivit Diana Spencer som en statist, som kvitterade 17 miljoner pund av det engelska hovet och tack-och-hej försvann ut i jetsetlivet i Europa.

Man hade kunnat säga (som det är) att hon var en klent begåvad överklassflicka med orealistiska tonårsfantasier, sorgliga skolbetyg och simning med dykning som sitt mest framgångsrika ämnen i skolan.

Det är dessutom troligt att hennes liv knappast hade varit spikrakt efter sommaren 1997 med vännen Dodi al-Fayed heller. Så pass många var spåren av ätstörningar, depression och borderline-psyke, som eftervärlden har diagnosticerat henne med. Det är rentav så att tavlan, om hon hade levat i dag, av en avhoppad 46-årig prinsessa, hade kunnat vara riktigt sorglig.

Nu är prinsessan Diana älskad och hyllad i döden, också hos oss, med minnet av hennes blyga leende som kännemärke. Utan att veta varför, är också kvalitetspressen i världen bara tvungen att ägna helsidor åt den saga hon var i läsarnas medvetanden.

Det är det som tre personporträtt och en sång ska bekräfta för oss – att allas ljus slocknar, men att det ljus som lyser tätast fladdrar till först. Det talar inte regeringsprogrammen om.

Det är som med Ryan White. Eller med Marilyn Monroe.

Vid president John F. Kennedys födelsedagskalas i Madison Square Garden år 1962 sjöng Marilyn Monroe Happy Birthday inför 15 000 gäster; hyllad, åtrådd – och aspackad.

Sedan dog hon. Också hon blev 36 år gammal.

- – -

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: Diana, Prinsessan Diana, populärkultur, Marilyn Monroe, Elton John, ikoner i populärkultur | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland