Khadaffis nya hatt

 

Min ledare i Borgåbladet den 26 juli 2007 

Nio år är rätt länge sedan. År 1998 gifte Mika och Erja Häkkinen sig i Borgå; han blev samma år världsmästare i Formel 1. Den finska åttitalsgruppen Dingo gjorde comeback. Titanic fick elva Oscar. Saddam Hussein var vid makten och Bill Clinton hade en affär med en mörkhårig praktikant.

Den sommaren, den 2 augusti, fick en familj, vars namn vi inte vet, tvillingar på barnsjukhuset El-Fath i Benghazi i Libyen. Fyra timmar senare åkte tvillingarna hem. Två månader senare hade den ena aids.

Vid sjukhuset fick utländska läkare och vårdare skulden. Affären svällde och gällde till sist också 437 andra hiv-smittade barn vid samma sjukhus. Sex bulgarier och en palestinier ur sjukhuspersonalen fängslades, torterades och satt länge häktade. Därefter ställdes de inför rätta och dömdes år 2004 till döden genom att skjutas.

Sedan 38 år tillbaka leds Libyen av Moammar Khadaffi. Han var en officer med beduinbakgrund som tog makten år 1969 när landets kung låg på sjukhus i Turkiet. Någon formell position har Khadaffi, 65, inte i Libyen. Han är varken president, minister, kung eller kejsare. I internationella dokument är han ”Vägvisare för Den Stora Första Septemberrevolutionen i Det Libyska Folkets Socialistiska Arabrepublik”, eller kortare sagt ”Broderlig revolutionsledare”.

Han och hans sex miljoner libyer har varit utfrusna ur det internationella samfundet länge. Det beror på att landet ska ha stått bakom ett antal terrorattentat plus långt flera stora och arga ord riktade mot USA och andra västmakter.

Men nu har europeiska storpolitiker som Tony Blair, Silvio Berlusconi, Nicholas Sarkozy, Romano Prodi och EU-kommissarien Benita Ferrero-Waldner hört till dem som i en tilltagande ström har börjat visa Khadaffi sin respekt.

Den 24 juli 2007,  på förmiddagen, landade den franske presidentens specialplan i Bulgarien. Ombord fanns sjukvårdsarbetarna. De var frigivna. Redan i Libyen hade deras straff omvandlats till livstids fängelse; framme i Bulgarien benådades de helt och hållet.

Bulgarien blev EU-medlem senaste nyår och EU:s insats i läkardramat har utlöst en EU-feber i landet utan like. Det franska presidentparet Sarkozy, ”Super-Sarkos”, har blivit hedersmedborgare och pressen har jublat över ”EU:s styrka”.

Men under tisdagen kunde man bara gnugga sig i ögonen över vad som sedan hände på CNN och i de internationella tv-kanalerna. Börserna i världen öppnade och stängde, och börsanalytikerna spekulerade i hur snabbt Europa skulle kunna ta itu med Libyens naturresurser. Landet är nia i världen ifråga om olja och gas. Som orientering och jämförelse: Ryssland är åtta.

Analytikerna trodde igår natt att Frankrike kommer att ta den största potten när det gäller business i Libyen. Det nya läget är bekvämt för Europa. En tanker kör över Medelhavet, från Libyen till EU-fastlandet, på under ett dygn.

Historien med de bulgariska läkarna var en riktig nyhetstrollkonst. Medan vi satt och glodde på föreställningen, bytte västvärlden i vestibulen hatt på Moammar Khadaffi, som nu är en god man. Vi har sett samma trick när Saddam Hussein i Irak var västs bästa vän. Och hur man, när tiden var inne, hittade på en ny nyhets-excuse för hans räkning och fick honom hängd.

På nyheterna frågar ingen om hygienen på sjukhuset i Benghazi är bättre nu än den var för nio år sedan. Eller om de bulgariska läkarna, ens lite, var skyldiga till det som hände.

Eller hur det gick för barnen.

- – -

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: media, nyheter, Libyen, Khadaffi, olja, Bulgarien, EU, olja | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland

Kung Carl

Min ledare i Borgåbladet 1 juni 2007

Kalle Anka, satt på en planka
och ropade så här:
mamma, mamma, se så stor jag är.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt, 57, har blivit förhörd av konstitutionsutskottet i Sveriges riksdag. Det senaste förhöret sändes direkt i tv i onsdags.

Det stora bekymret för den svenska oppositionen, med socialdemokraterna i spetsen, är att Carl Bildt med sin breda internationella förankring inte har lämnat olika förtroendeuppdrag ute i världen sedan han blev Sveriges utrikesminister. Flera av de uppdrag Bildt har haft, och fortfarande har, är känsliga för den blågula utrikespolitiken. Dit hör fria diskussionsforum och publikationer som till exempel avhandlar det inre läget i Ryssland, Ukraina, Turkiet eller Irak.

På goda grunder kan man ställa frågor om det som diskuteras i de här kretsarna passar ihop med vad en demokratiskt kontrollerad svensk utrikespolitik står för. På samma grunder kan man naturligtvis också undra om det är riktigt att vår finansminister Jyrki Katainen (saml) och den politiska statssekreteraren vid UM Teija Tiilikainen som bäst deltar i den så kallade Bilderberg-gruppens slutna möte på Ritz Carlton-hotellet i Istanbul.

Shells toppfinländare Jorma Ollila är ur offentligt rättslig synvinkel friast i sällskapet att delta om han vill. Däremot väcker det också frågor om vad Yles nyhetschefredaktör Atte Jääskeläinen som det fria ordets representant tiger om när han kommer hem från det mötet.

Åter till Bildt och Kalle Anka.

Den stora frågan i de svenska utskottsförhören är ändå inte bara om Carl Bildt formellt har sagt upp sitt medlemskap i olika sammanslutningar i världen och låtit nån assistent kolla att hans namn är borta från webbsidorna. Minst lika mycket betyder Carl Bildts kungligt överlägsna manér, när han blir utfrågad av uppenbart svaga och tafatta svenska riksdagsmän – för vår tro på vårt nordiska politiska system.

Se så stor jag är. På en planka. 57 år.

Carl Bildt använder ordet prominent ett par dussin gånger under det korta tv-sända förhöret. Ordet betyder ”förnäm” eller ”framstående”. Varenda gång syftar det till honom själv. De organisationer som har velat ha honom som medlem letar efter prominenta personer. Som han. Därför drar han sig ogärna ur. Det som är bra för Carl Bildt – så går logiken inför tv-kamerorna – är bra för Sverige. Och för universum.

Men så har han också en stor tro på sig själv. År 1966 strejkade lärarna vid hans skola, Östra Real på Karlavägen i Stockholm. Då utropade Carl Bildt, 17 år, sig själv till tillförordnad rektor och höll i gång undervisningen.

Inte mindre kunglig visade hans främsta motståndare, Göran Persson (s) sig vara i den serie kassaskåpsintervjuer från hans statsministertid som nyligen kördes i tv. Det var en motbjudande uppvisning i kitslig, gnällig och arrogant makt. Persson missade självfallet inte tillfället att kalla Bildt för ”så jävla dålig”.

Det är befriande att ledande politiker i Finland inte är såna självutnämnda kungligheter. Jord- och skogsbruksministern och förre svinfarmaren Sirkka-Liisa Anttila (c) visar i en Hbl-intervju att hon fortfarande får ner fötterna i stövlarna och stövlarna i nationens mylla. ”Människor är som svin”, filosoferar hon. ”De trivs med att bli krafsade”.

- – -

Video från år 1966 med den 17-årige Carl Bildt | Andra bloggar om: Carl Bildt, Sverige, svensk politik, politik, politiker| På bloggkartan.se finns min blogg i Finland

Tre semestrar

• 091420Z 21004KT 170V270 9999 SCT025 SCT090 18/13 Q0999

Under tre semestar har jag jobbat mig igenom Simon Sebag Montefiores ypperliga Stalinbiografi The Court of the Red Czar (2004). Det är en otrolig studie i människans ondska och ett slags absurd version av Tio små negerpojkar, där alla till sist anger, anklagar och avrättar varann.

Det som mest har stannat i mitt minne är avrättningen av Grigorij Zinovjev den 25 augusti 1936. (Stalin hade en gång styrt Sovjetunionen tillsammans med Zinovjev och Kamenjev när Lenin var sjuk 1923-24).

Zinovjev, som var av judisk börd, ska vid en långt utdragen avrättning, som skulle förrättas med pistol, gråtit och krupit inför sina bödlars fötter och till sist reciterat sin barndoms judiska bön Shema, shema Israel, innan en löjtnant ur den hemliga polisen drog Zinovjev i ett avsides rum och sköt honom i nacken.

Denna scen spelades senare upp under Stalins festmiddagar av Karl Pauker, ursprungligen frisör vid operan i Budapest och sedermera chef för Stalins livgarde. Vid Paukers middagssketch – Pauker var själv jude och brukade underhålla Stalin med judevitsar – uppges det att Stalin brukade bli så full i skratt att han var tvungen att avbryta showen. För gott bröts den traditionen inom bolsjevistisk showbusiness när Stalin ett år senare lät skjuta Pauker, i augusti 1937.

Speciellt med Montefiores bok är perspektivet på ondskan - inte av hur den utstrålar från en ond Stalin, utan av hur den förtätas in absurdum kring en person som han. Kväljande, och mycket läsvärd.

- – -

Det här blogginlägget finns listat på intressant.se | Andra bloggar om: religion, Stalin, bolsjevism, kommunism, Zinovjev, terror | På bloggkartan.se finns min blogg i Finland

Camping on the wasteland

 

• 071304Z 13003KT 9999 TSRA FEW004 SCT037CB 17/16 Q0992 

Just returned from – a somewhat standard and default - mobile home route involving Bavaria, Alsace, Switzerland, Venice, Italian and Austrian Tyrol and back to Munich where we rented the vehicle (which was an excellent, brand new VW Colorado 660 with a 2.8 turbo diesel engine, which made pots and kettles ramble in the back when you pushed the accelerator).

I learned to know the camping sites of Western Europe. They were usually better equipped than here. Many offered restaurants, tennis courts, swimming pools, bike hires, which is not that common in Finland.

What struck me, though, was the geographical wastelands that had been used for camping sites. In Borgå/Porvoo where I live, the richest people well could have exploited the Kokon river bend, which is now used for camping and caravans. 

The camping sites of our journey were very often placed below the final approach line to an airport, like in Venice or Innsbruck. In Tenero by Locarno, the camping site was nicely situated at Lago Maggiore, but close to a small airfield with constant general aviation and helicopter activity. In Zug, Switzerland the camping site lived up to the name of the town, since there was a train (Germ. Zug), local, freight or express, passing the camping every two minutes.

For the last night we stayed in Munich next to the Thalkirchen Zoo, separated from a greenish pond by a low fence. I wondered all night whether there would be half a dozen grinning alligators lying in front of my Colorado when I opened the door in the morning.

What I specifically learned during my trip was that there is a Ladin language, spoken by 30,000 of the half-million people in Italian- (and self-) governed South Tyrol, turning local names of places like Sankt Ulrich into exotic Urtijëi.