Min ledare i Borgåbladet 30.7.2005
Barnet i pulpeten hade kanske vant sig vid att naturen var uppdelad i mamma, pappa och barn. Bland rovfåglar och spindlar kunde honan ibland vara större än hanen. Daggmaskar och snäckor kunde vara både hona och hane på en gång.
Men när skolboken kom fram till biet och bisamhället fanns det plötsligt tre kategorier som höll livet igång istället för två. Det fanns drottningar, drönare och arbetare. I bikupan kom livet plötsligt i tre olika sorter.
Det var förvirrande.
Lika förvirrande är det att se på tv-formatet The Queer Eye for The Straight Guy (sv. Med kännarblick) – och tänka samtidigt.
Fem homosexuella män fixar till en heterosexuell, så kallad ”vanlig” man. De klär upp honom och lär honom att fixa till enkla, men spännande maträtter. Fem trendiga pojkar lär honom att välja rätt vin och att framstå som lite spännande för den kvinna han har stämt träff med i tv-avsnittet.
Ibland känns det som om vi hade tre kön i världen. Dels kvinnorna, många gånger förvånansvärt trygga i sitt eget kvinnoskap, också när det stormar och blåser hårt. Dels de trendiga männen som ogenerat bejakar markattan och lekfullheten i sig och njuter av det som är vackert och skönt. Dels de riktigt vanliga, traditionella männen, som inte vet var man köper nya kläder, hur man gör köttbullar eller fållar en gardin.
Av dessa tre är den traditionella, vanliga mannen det svagaste könet. I tv-serien är han förstås hopklippt som extra tafatt, blek och flottig i håret. Men det mest ledsamma budskapet är att en genomsnittlig man, sådär på morgonbussen, faktiskt inte längre kan vara värdig sådan som han är.
Det finns stora risker när han börja ägna sig åt sånt som kunde vara riktigt kul, som att klä sig i lite ungdomligt tajta jeans eller syssla med ovanligare hobbyer som origami, rosenodling eller konståkning. Då kan nån tro att hans identitet vacklar, att hans äktenskap är en kuliss och att han i smyg ligger med andra män.
Inte heller får man vara bekvämlig av sig, ointresserad av att gå vidare i karriären eller rent av vara öppet lat. Då börjar snacket gå att han inte är en riktig karl.
Mycket och viktigt jämlikhetsarbete har gjorts ända sedan Minna Canths dagar. Många, också riktigt juntiga finska män är uppriktigt stolta över att vi i Finland kan ha en kvinna som president, stridspilot, centralbankschef och biskop.
Men vägen är inte lätt. I kampen för jämställdhet mellan könen har det sedan nästan urminnes dagar talats om hur männen har varit de som har fått utbilda sig. De har haft rätten till alla förekommande yrken. De har haft makten, ekonomiskt och politiskt; till lands, till sjöss, i luften.
Männen har majoriteten av storföretagens styrelseposter och deras beslut är revirorienterade, aggressiva och fyrkantiga. Männen låter också sina karriärer och sina arbeten gå före solidariteten med deras kvinnor. De dammsuger och tapetserar inte, ej ser de till att barnen får underhållning, tröst eller uppfostran.
Numera arbetar människor för jämställdhet till och med på avtalslön vid luftkonditionerade ämbetsverk. Vi frågar oss ibland om de tillräckligt mycket har lyckats lämna sjuttitalets sociologiskt orienterade perspektiv på makt, pengar och lycka. För vad är lycka idag? Är styrelseproffset, femtiåringen på sin Harley-Davidson eller svågern på släktkalaset, i samma mörka kostym som alltid, en lycklig människa?
Vid världens stora ekonomistskolor, i London och Paris, forskar man i vad som händer världen den dag mera makt och mer pengar inte längre ger mera lycka. Det börjar vara nu.
Det svagaste tredje heterokönet har förlorat sitt grepp om lyckan. När livet vänder och sammanhang, familj och byggställningarna rasar omkring dem, står det ömkligt till med de stora skarorna av slitna arbetsbin.
Drönare vågar de inte vara, drottningar kan de inte bli.
- – -
Flera ledare | intressant.se |
Andra bloggar om: manlighet, feminism, samlevnad, män, heterosexualitet, homosexualitet
På bloggkartan.se finns min blogg i Finland
4 comments
Comments feed for this article
6 april 2007 vid 16:42
Mathias
Intressant, det här. Det svagaste tredje heterokönet har förlorat sitt grepp om lyckan. Jo, men man kan fundera på hur det kommer sig att de två andra heterokönen har en sådan makt över det tredje. Jag tror att det har med värderingar att göra. Det tredje heterokönet, om vi nu kallar det så, har av någon anledning hängivit sig åt värderingar som skiljer sig mycket från de två andra kategorierna av hetero. Kanske kvinnor och metrosexuella, som jag antar vi kan kalla dem, har bättre grepp om vilka värderingar som har bestående värde.
Jag har funderat ibland på vad nästa led i utvecklingen av synen på sexualiteten kommer att vara. Jag kan gott tänka mig att det går åt det hållet att man börjar prata om och promota en mera moderat syn på sex och kön.
Ungdomar idag verkar så mätta på sex redan innan de kommit ur tonåren att det i något skede är troligt att det slår över till att man inte är så intresserad längre.
6 april 2007 vid 20:11
erkki
Bra poäng. Jag har använt skärtorsdag och långfredag till att bland annat debattera med Henrik Perret om en definitivt ”annan syn på kön och sex”. Jag måste medge att den dag den sexuella fascinationen torkar ut så finns det nånstans i en kristen tradition ett slags annan förståelse av arrangemanget med att jorden befolkas av män och kvinnor. Detta också om jag tycker att mycket av det schack som folkas kring Perret debatterar för sin sak på ett ytterst osympatiskt sätt.
Men det som kanske är ännu viktigare är förstås att tänka över vad ”makt” är, och hur de som får makt över många andras liv, ändå inte har det över sitt eget. Så som män i den allmänna diskussionen anses ha det, men ändå med andra mätare (och kanske med rätta) har förlorat mycket.
Tack för din kommentar!
7 april 2007 vid 13:16
Mathias
Men det finns på något sätt två aspekter på begreppet makt som blir tydliga i hela det här resonemanget om det tredje könet. Först har vi den delen av makten som går ut på att det tredje könet sitter på alla topposter i företagen, i politiken, och så vidare. Det är väl just det – politisk makt. Eller byråkratisk makt. Den slags makt som i samhällelig kontext tenderar bli farlig och förtryckande.
Sen kommer den där knepigare formen av makt som får det tredje könet att känna sig lite under, eller lite utanför sina egna inre möjligheter, om jag får uttrycka det så. Potentialen till lycka finns inom alla, skulle jag gärna påstå. Så varför är det så att det tredje könet står utanför det, eller har tappat greppet om det? För att lyckan i dag definieras av de två andra könen? Kanske. Det verkar troligt iaf.
26 april 2007 vid 11:52
Netti
Så bra, Erkki! Har inte tid (borde jobba NU) för med djuplodande komm., men tack för att du är en av dem som börjar rota i det tredje könets identitetsspillror.