You are currently browsing the monthly archive for mars 2007.
Min ledare i Borgåbladet 31.3.2007
Språkforskaren Annette Kronholm-Cederberg gjorde den rätta vändningen i debatten om kvinnor som präster. Hon valde i Kyrkpressens debattforum på nätet att tala om mansprästerna som den olösta frågan i kyrkan, snarare än kvinnoprästerna.
Det är riktigt. För den stora majoriteten av kyrkans medlemmar är de kvinnliga prästerna inget problem. Så självklara har de blivit sedan folkkyrkan vigde de första år 1988.
Vi har i själva verket redan en generation unga och barn som tycker att det känns exotiskt när de, vid det sjätte dopet, i den sjunde högmässan plötsligt ser att prästen också kan vara – en man! Hur någon när barnet är vuxet religionspedagogiskt ens skulle kunna spola filmen tillbaka och förklara att deras tidigaste bilder av Gud genom kvinnliga präster på något sätt kunde vara fel, är en gåta.
Mansprästen och hans teologiska vänner är de som anser att det att vara en man är en av de omistliga delarna i själva ordet präst. Om man klär av prästen kåpa, kaftan och kalsong anser de att man måste hitta nånting som fysiskt är – en man. Ordet präst kan alltså för dem lika lite syfta på en kvinna som till exempel ordet morbror.
I biskopsvalet i Borgå stift hösten 2006 hade Helsingforsprästen Henrik Perret framgång på ett sätt som överraskade. Han är en av landets ledande manspräster och fick i den sista och avgörande omgången över 30 procent av rösterna.
I mediaoffentligheten sågs Perrets framgång som en förskräcklig tillbakagång mot medeltiden och folk larmade om att de tänkte skriva ut sig ur kyrkan om det ska vara så här.
I själva verket röstade många av elektorerna förmodligen inte i första hand på Perret för hans åsikt i mansprästfrågan. De röstade också på honom för att han är en bra teolog och församlingspräst.
Frågan är förstås vad Perret själv trodde att folk röstade på honom för – på hans egen person eller på den sak han i offentligheten hade kommit att representera. Det är lätt att hamna på templets krön i en sån situation och låta sig luras av både allmän medvind och den sol som lyser just på en själv.
Mansprästerna är ingen enhetlig front. Också om ett upprop med 92 mansnamn nyligen har cirkulerat på löpsedlarna, så är skalan vid.
De mest moderata skriver på närmast för att värna om andras rätt till en övertygelse som i vårt jämställda samhälle ter sig allt mera udda.
De mest militanta igen är så hårdföra och förbannande att de gott kunde få vandra uppför domkapitlets rundeltrappa i Borgå med prästkragen i hand för att få svara för vad de säger om andra präster som bekänner samma Kristus.
Här ute undrar allt fler hur detta med kön kan ha kommit att bli så viktigt? Mansprästerna skyller på att det är medierna som fokuserar så här, men det stämmer inte. Också i deras egna forum är det kring de här sakerna man läser skrifterna med styv ögonglob.
Vad är det med könet? Vad är det i religiös erfarenhet som är manligt och kvinnligt? Berätta. Vad är det som är moderligt och faderligt i det andliga? Vad är det som vibrerar i samma takt som könskomponenterna i mansprästens egen kropp?
I samma kyrkliga kretsar verkar det samtidigt vara ytterst svårt att föra en modern diskussion om sexualitetens sidor av längtan, lust och lycka. Då är utrymmet plötsligt lika sparsamt som det är för pingis i en städskrubb.
Den inre diskussionen bland mansprästerna är rätt så vilsen. Samtidigt som de bekänner Guds ord allena, blandas teologi med juridik, yttrandefrihet och arbetsplatspsykologi i en enda röra. Martyrskap blir ödmjukhet, ödmjukhet blir opposition, opposition blir ledarambitioner, ledarambitionerna blir nederlag och nederlaget nytt martyrskap.
Tonen är ofta uppgiven och det känns som om mansprästen skulle finna slutlig tröst först när, bildlikt talat, både en syster och en bror vardera har fått trösta honom till lika delar.
Kyrkan står med fel prioriteter utåt. I ett debattforum skriver en ung församlingsmedlem: ”Aposteln Paulus skrev visst ingenting i sina brev om sinne för proportioner. Fast det borde han nog ha gjort.”
- – -
Flera ledare | intressant.se |
Andra bloggar om: kyrka, präster, kvinnopräster, manspräster, finland
På bloggkartan.se finns min blogg i Finland
- 261420Z 35007KT CAVOK 15/02 Q1032
How do you travel between Finland and the 30 largest cities in the world? I listed the fastest and most frequent flight connections:
From Helsinki-Vantaa airport, considerably enlarged with a new parallell runway in 2002. there are direct flights to 10 of the 30 largest cities in the world: Delhi, Shanghai, Moscow, Istanbul, New York, Tokyo, Beijing, London, Bangkok and Guangzhou.
The neighbouring Sweden offers only one excellent connection to one of these 30 cities, via Stockholm: Teheran. In Scandinavia, Copenhagen is a gateway if you’re going to: Lahore (Pakistan) or Wuhan (China).
Germany, mainly Frankfurt, but also Munich, is the point of transit for flights to: Mumbai, Karachi (via Dubai), Lagos, Bangalore, Riyadh and Tianjin (via Shanghai).
France and Paris is a gateway to South America: Bogotá, Sao Paulo and Rio de Janeiro. A Dutch connection via Amsterdam takes you to: Lima.
For travel to the Middle East, go through Vienna: Istanbul and Cairo.
Via connections in London or Rome, you’ll get to: Dhaka
Finland’s excellent network in Asia offer many good connections. Via Singapore you reach Jakarta and via Bangkok you’ll get to Guangzhou. The Beijing flights from Helsinki offer connections to Seoul and Wuhan.
The only major city served best via New York is Mexico City.
- 232020Z AUTO VRB02KT 6000 OVC003 03/03 Q1035
I wrote an editorial today about Finnair expanding immensely right now – amidst no competition. In Helsinki, they are the only airline doing intercontinental operations from a relatively small quick-transfer airport at the most NE corner of Europe.
So, the government-majority controlled airline is soaring at the Helsinki Stock Exchange at about a 3x the price compared to pre-9/11. Just some weeks ago, Finnair announced a 2-billion Euro order for up to 11 A330/340/350 aircraft.
Check out why Helsinki geographically has become such a favoured gateway at this little projection (made available to you by Karl Swartz). The shortest flight paths London - Beijing, Frankfurt - Tokyo and Mumbai - New York have been plotted.
- 222020Z AUTO 36005KT 310V060 3200 BR OVC003 04/04 Q1021
This is bound to be a problem in all democracies – the votes that are lost.
Last Sunday’s parliamentary elections in Finland showed that it is possible to become an MP here with 1,000 votes, like 50-year-old Pirkko Ruohonen-Lerner from my hometown Porvoo. Or a first runner-up with less than 800 votes.
Last Sunday also showed that you may lose your seat in the parliament even if you are a party leader and collect 9 pct. of the votes in your district. That’s what happened to Ms. Tarja Cronberg, chairwoman of the Green party.
Everything is due to the 16 very disparate electoral districts, combined with the D’Hondt voting system in Finland. Now the mid-size Leftist party Vasemmistoliitto have made legislative initiative (in Finnish) suggesting that 20 of the 200 seats would be allocated as extra mandates among political parties that have got less seats in the parliament than their their relative vote count.
I sat down and did some excelling with the votes from last Sunday’s election. The outcome was even worse than present. As the 20 supplementary mandates could be allocated anywhere in the country, the proposed method raised the number of MP’s representing the densely populated Helsinki metropolitan delta (Helsinki and Uusimaa) from 55 to 62. The smallest electoral districts again lost their 6th MP. That could hardly have been the aim in the first place.
Furthermore, Vasemmistoliitto’s Annika Lapintie, who suggested the reform, would have seen most of her own party’s seats from the provinces lost to party comrades in Helsinki.
So, like Forrest Gump said, I guess that’s all there is to tha-at.
Min ledare i Borgåbladet 22.11.2006
Mars 2006 var ovanligt kall och våren kom sent. Sedan följde en rekordtorr sommar. Därefter kom hösten med ett underligt, vilset lövverk på träden och snön föll tidigt. På farsdag i november skidade far.
För bara något år sedan satt meteorologerna i Kajsaniemi, meterologernas högkvarter i Helsingfors och sa att klimatförändringarna var struntprat. Som stöd visade de kurvor, av vilka vanligt folk skulle se att allting föll inom naturliga växlingar.
Det var då det. Nu reser Meteorologiska institutets biträdande generaldirektör Mikko Alestalo land och rike runt och predikar höjda vattenstånd och nya flyktingströmmar som en inhemsk version av Al Gore.
Det tycks finnas ett mönster i hur mänsklighetens ödesfrågor kommer upp på ärendelistan. Först är en ideolog eller författare ute med en stilbildande bok. Därefter tar en ensaksrörelse honom eller henne till sin profet och håller härliga massmöten och demonstrationer i opposition mot det övriga samhället, ibland representerat av kravallpolis.
Så tar något parti frågan på sitt program, och de andra följer efter. Sakta men säkert blir den gamla revolutionära saken en del av samhällsapparaten och byråkratin. Så har det gått med den allmänna rösträtten, kvinnosaken, den sociala rättvisan, arbetslivet, miljön och nu klimatet.
En dag kommer vi i Finland att ha en väderminister. Det är inte längre en titel som man för 30 år sedan på skämt kunde ha utnämnt originella politiker till - i Finland hade det förmodligen varit småbondepopulisten Veikko Vennamo eller den tidiga feministen Jutta Zilliacus.
Nu är det allvar. Om väderministern en dag sitter högre upp vid bordet än miljö- och försvarsministrarna, det beror på hur illa polerna smälter. Klimat och väder kommer att bli en väv av samhällsfrågor, där många kommer att få en möjlighet att tänka stort och rätt och tävla om statustunga poster i samhället.
Handeln kommer att börja sälja frysboxar, bilar, värmeelement och bostäder där man i reklamsnuttarna på tv ska säga att ditt val är bra för – vädret.
Klimatargument ska inte bara sälja varor, utan också idéer. De politiska partierna tävlar redan de grönas gamla revir – miljö, energi och klimat. Kristdemokraterna tänker privatmoraliskt – spara. Vänstern vill förstatliga vattenkraften. Sossarna talar om billig energi åt alla. Centern stöder landsbygden med att tala om ved, torv och rörflen. Högern vill ha lindrigare skatter för dyra bilar som avger mindre avgas.
Svenska folkpartiet i Finland, liksom flera andra partier i Norden talar för ekologisk skatteväxling. Det betyder nya skatter på gammal och klimatskadlig teknik. Växlingen består i att de pengarna istället ska ge arbetstagare och företagare skattelättnader, så att ekonomins hjul ska rulla. Att vi ska producera och konsumera i god takt – men rätt, liksom.
Detta gröna, men samtidigt ekonomiskt liberala drag i talet om ekonomisk skatteväxling kunde nån gärna reda ut. Nu blir det ju på något plan illa att leva sparsamt, elda med ved och köra en gammal bil. Och att det rätta är att leva ett ekonomiskt kraftigt liv, med en splitterny hybridbil av 2007 års modell, ett hus som uppfyller eko- och isostandarder och också i övrigt med andra framtidsorienterade, vädervänliga produkter som enligt tv-reklamen är bra för polerna.
Nånstans ligger ett undangömt budskap – om alltför många är fattiga, så stiger vattnet och vädret blir sämre.
Texten är lite omarbetad. Originalet finns här.
Flera ledare | intressant.se |
Andra bloggar om: klimat, beskattning, skatteväxling, fattigdom
På bloggkartan.se finns min blogg i Finland
- 161920Z AUTO 21006KT CAVOK 04/M02 Q1001
The TV documentary The Great Global Warming Swindle by Martin Durkin, broadcast on British Channel 4 a week ago has caused much debate. It criticizes the present global warming theory as a ”new religion”, as well as the IPCC scientist panel. The influence of man-made CO2 is given little importance. Instead scientists interviewed support the natural variation scenario.
The ocean expert Carl Wunsch of MIT later says he was ”duped” to say what he said in the program.
Check out George Marshall’s heavy bash-climate-denialists criticism here.
See the 1 h 13 min movie for yourself:
- 151520Z 19008KT CAVOK 04/01 Q1011
Michael Berger’s movie Improbable Collapse is an a intriguing one. (It’s 1 hr 09 mins if you go for the link).
It is widely forgotten by the rest of the world that 9/11 was a catastrophe of the triple towers, than rather of the twin towers. That day brought down World Trade Center building # 7 as well, a 47-storey skyscraper.
In the movie, I find physicist and civil engineer Steven Jones highly credible – although I am aware that he may play the cool and smooth scientist just as his/”his” president Dubya Bush might play more stupid and ignorant than he actually is.
Well, very little finger-pointing in the movie, very little allusions to men in black and/or unpainted Boeings from Area 52 and places alike, steering the world; very little conspiracy theory presented.
I look at this all from a European/Scandinavian/Finnish perspective, very much influenced by what I have heard from my friend K, who worked as a journalist in D.C for a while: there appears to be a stunningly non-existent infrastructure in the U.S. for handling the aftermath of catastrophes like 9/11. In public life, there is in fact very little Gesellschaft, state, municipality, local authority present in general.
That was my thought #1, when Dubya was elected in the first place, with elderly ladies holding up the voting ballots against the light in Florida back in 2000. If this had happened anywhere else in the world, people would have said ”my God, what an Albania, what a Panama or Burkina Faso”. Now the whole thing was somehow thwarted into something that was explained as ”meticulous democracy”.
Many things simply don’t work at all in the States, like we take them for granted in Europe.
So, in Mike Berger’s movie we see volunteering engineers do the very superficial inquiries into what might have happened at the WTC, resulting in quite humble booklets, called reports. Very little money is allocated to solving a catastrophy, which would have caused other nations to set up a governmental departments, delving in the issues, sub-, and sub-sub-issues of a drama of the magnitude like 9/11, into infinity.
You don’t have to allude that some secret American government agency planted explosives at the basis of the two (and-a-half) towers.
You don’t have to track nephews of Osama bin Ladin to have placed some eBay-derived bomb devices to destroy the core of the buildings and make them collapse.
You don’t have to say like people in Berger’s film do: that not only did the foundations of two (three) mighty buildings in New York crumble, but also the notion of American freedom and the Republic as such.
You just have to simply see for yourself: whoever did this, showed the world how internally weak the mightiest nation, the United States of America actually is, despite its economical and military strength. The same thing was proven during Hurricane Katrina in 2005, which produced a lot of sympathy, volunteering and outright talk - but made the federal state and its agencies show little strength as such.
In 2005, Finland sent the United States humanitarian aid to help the victims of Katrina.
Impoverished Afghanistan sent 100,000 $ to help.
The true Americans may be able to send in the cavalry, the National Guard and the heavy choppers to any occasion, but if they can’t do what is needed to produce comfort, assistance and help on the right level, then all pseudo-mythological pomp and circumstance is in vain.
I remember seeing George W. Bush being elected president in 2000, after Bill ”I Didn’t Have Sex with That Woman” Clinton. This was amidst chaotic scenes among piles of votes, of which there was a majority of 537 to declare Bush President.
”What a joke”, I remember myself saying. ”This is the beginning of the end of that nation. It’s going to fall apart.” It’s seven years since. Quoting Joseph, son of Jacob according the Scripture, it has been seven years of famine since; ideological famine.
Senaste kommentarer